Döm boken efter typsnittet

Alltmedan insidan av en bok styrs av läsbarhet och igenkänning, ska omslaget fungera som dragare och skvallra om det som komma skall innanför pärmarna. Det är omslaget som ska synas i skyltfönstret och få oss att gå in i bokhandeln med pengarna i näven. Fel använt typsnitt innebär i värsta fall en störning i kommunikationen vilket gör att mottagaren helt enkelt inte förstår det budskap som ska förmedlas. Det känslobetonade budskapet går förlorat och den grafiska designern har misslyckats med sitt uppdrag. För typsnitt handlar om att förföra mottagaren och förutsättningen för detta är att vi läsare står där väntandes, mottagliga men omedvetna om denna genomtänkta förförelsekonst.
– Men det gäller att vara en skicklig förförare!

Det säger Stefan Lundhem, typsnittsfantasten som undervisar i ämnet på Stockholms universitet. Han menar att typsnitt är en sammanstrålning av konst och teknik, ord och form och ord och bild.

Man skulle kunna sammanfatta fenomenet som form, estetik och kommunikation i ett. Och kanske viktigast: om ett typsnitt används rätt så styr det oss precis dit användaren vill. Mer eller mindre subtilt existerar typsnittet, inte bara för att vi på lättast möjliga sätt ska kunna ta till oss en text, utan för att förstärka det budskap som texten vill förmedla.
– Ett dåligt typsnitt kan bli bra om man använder det bra och omvänt, säger Iréne Thisner.

Förutom att undervisa i typografi vid Södertörns folkhögskola och på Stockholms universitet arbetar hon med bokformgivning och skyltprogram.

Det tycks vara så att det som definierar ett bra typsnitt är om användaren får det att fungera i sitt sammanhang. Enligt Iréne Thisner så gäller inte längre gamla regler om att brödtexter endast bör bestå av antikvor. I dag finns många linjärer som är så pass bra att några serifer inte behövs för att texten ska vara behaglig att läsa.

Men även om texten är läsbar så kan det budskap som typsnittet sänder ut krocka med textinnehållet. Enligt Stefan Lundhem gör ett fel valt typsnitt att det blir en störning i kommunikationskedjan. Tänk dig själv om Frälsningsarmén och Veckorevyn skulle byta typsnitt. Eller varför inte Nationalencyklopedin och valfri Harlequinroman?
– Läsaren blir förvirrad över vad det är som ska förmedlas och det känslobetonade budskapet går förlorat, menar Stefan Lundhem.

Hela tiden produceras nya typsnitt, oftast baserade på redan befintliga klassiker, trots att det redan finns många fler än någon kan hålla reda på. Modetrenderna i typsnittsbranschen styrs av nyhetens behag: det ska vara nytt och när det nya blir gammalt så väljer man ett nyare nytt. Det ska vara tillräckligt nyskapande för att klassas som modernt, men tillräckligt traditionellt för att kännas bekant. Ett kriterium för att ett nytt typsnitt ska betraktas som bra är att det kommer med en stor familj. Det ska alltså finnas många stilvarianter som ökar möjligheterna för variation inom ramen för konsekvens. På så vis kan man köpa sig ett typsnitt med en mängd olika utformningar som kan blandas och ändå se homogena ut.

Men trots att gamla riktlinjer för val av typsnitt suddats ut finns ändå risken att man väljer fel. Nyskapande i all ära, men med måtta. För om typsnittet inte fungerar så sjunker i värsta fall läsbarheten till den grad att texten blir omöjlig att ta sig igenom. Nina Ulmaja är designansvarig på Albert Bonniers förlag där hon har till uppgift att säkerställa att böckerna blir så lätta att läsa som möjligt.
– Jag arbetar för att höja nivån på vår typografi och komma ifrån det här motståndet som sker när läsbarheten inte fungerar.

Motståndet som Nina Ulmaja jobbar emot är när läsningen hakar upp sig och man inte vet varför. När vi läser tar vi inte in ett ord i taget, utan tar in flera ord samtidigt, då våra ögon beräknas studsa i texten två till tre gånger per rad. Därför är det läsbarheten som dominerar valet av typsnitt i en boks inlaga, men än viktigare är rätt radavstånd, teckengrad och marginaler. Och så naturligtvis undvikandet av den grafiska designerns ärkefiende: gluggarna. En gluggig text är en text där mellanrummen mellan orden är för stora, något som gör att vår kollektiva ordbild förstörs och läsningen stannar upp. En gluggig text kan inte ens det tjusigaste av moderna typsnitt, eller det flashigaste av omslag, rädda.

Det är alltså inte nog med att läsbarheten ska vara hög, typsnittet ska även spegla den produkt det representerar. Man skulle kunna säga att den grafiska formgivningen faktiskt helt utgår ifrån att vi ska döma boken utifrån omslaget.