Du föreläste i veckan på Genusföreningen vid Uppsala universitet. Vad pratade du om?
– Jag har skrivit en C-uppsats i statsvetenskap som heter ”Don't touch my hair”. Jag har intervjuat sju afrosvenska kvinnor om hårnormerna på deras arbetsplatser. På till exempel en bank eller en myndighet finns strikta koder och en norm av neutralitet. Men för afrosvenskarna blir det problematiskt eftersom deras hår och kroppar ser annorlunda ut och bryter mot normen.
– Flera av de intervjuade berättade hur de kunde befinna sig i fikarummet eller i hissen då någon främmande person kom fram och rufsade till deras hår eller drog i deras flätor. De frågade inte först utan tog sig bara rätten att göra så här.
– Man skulle knappast se Bosse och Anna-Karin bete sig så mot varandra, men mot dessa kvinnor kunde man göra så. Då handlade det ändå om utbildade personer på 40 plus som befann sig på sin arbetsplats.
Hur tolkar du det här?
– Det är ett sätt att uttrycka att du är annorlunda. Här finns även en koppling till slaveriet i USA. De slavar som hade lite ljusare hud eller mjukare hår fick jobba i huset hos slavägaren eftersom de ansågs lite mer lika den vite mannen. För att välja ut vilka som skulle få arbeta i huset ryckte slavägaren i deras hår, vilket också var ett sätt att visa sin överhet. I USA är det helt tabu att ta på afroamerikaners hår, där har man koll på historien.
– Den här frågan handlar också om mångfald och diskriminering i Sverige. Jag är högutbildad men folk som ser ut som jag har svårt att komma in i samhället och få jobb. Man talar om integrationsproblem och att vi som inte tillhör normen är ett problem för att vi inte lär oss svenska. Men det är en felaktig definition, det är en diskrimineringsfråga, vi släpps inte in.
Det här med att en del personer vill ta på afrosvenskars hår, kan det inte bara handla om nyfikenhet och ett välvilligt intresse?
– Jag har inga problem med att vänner och familjemedlemmar gör så. Men jag tycker inte om att okända beter sig på det sättet, man kan i alla fall fråga först. De känner att de har privilegiet att ta sig den rätten vilket är ett uttryck för ett maktförhållande.
– Jag har själv varit med om att folk kommit fram och tagit på mitt hår på till exempel busshållplatsen utan att jag varit tillfrågad. När jag rufsat om håret tillbaka på den som gjort så har de blivit arga och tyckt att jag varit konstig. Det visar vilka som har rätt att göra så och vilka som ska vara tysta och bli klappade på.
Att ständigt betona skillnader mellan vita och svarta, kan inte det vara ett sätt att förstärka olikheterna?
– Det är svenskt att avkategorisera innan man avhierarkiserar men så länge vi inte behandlas som andra måste vi belysa detta. Det finns en bild av att vi är antirasistiska i Sverige men många problem florerar under ytan, då går det inte att snacka om att det är fel att problematisera olikheter.
Hur tycker du att de ska bete sig som är nyfikna på ditt hår?
– De kan säga "jag tycker ditt hår är jättevackert", då blir jag jätteglad, men att ta på andras kroppar utan lov är inte okej.
Jag äger rätten till min kropp och den respekten ska alla ha för varandra. Alla kroppar ska få existera på samma förutsättningar. Folk ska inte titta och ta på ditt hår och sedan inte ens vara beredda att titta på ditt cv.