Det Àr erfarenheter som Iris Denstedt Stigzelius, Fati Safaei och Katarina von Arronet har. De har jobbat lÀnge inom ÀldrevÄrden och konstaterar att det finns en ensamhet hos Àldre. De ser att vissa Àldre blir ensamma och speciellt de som har söner.
â Ăven om kvinnor fortfarande Ă€r mer engagerade i omvĂ„rdanden har de, precis som mĂ€nnen, fullt upp med arbete, de hinner inte och fĂ„r dĂ„ligt samvete, sĂ€ger Ingrid Denstedt Stigzelius, distriktslĂ€kare pĂ„ Knivsta vĂ„rdcentral.
Hon vill lyfta mÀnnen och sporra dem till att göra mer saker med sina gamla förÀldrar och menar att det inte behöver vara sÄ komplicerat. Hon menar att sönerna kan ha minst lika starka kÀnslor för sina förÀldrar men de vet inte alltid hur de ska hantera dem och vad de kan göra. Det handlar inte om obetald vÄrd, utan mer om att vÄrda relationen.
â Guldkanten pĂ„ tillvaron nĂ€r man blir gammal kan vara nĂ„got sĂ„ enkelt som kvalitetstid med de vuxna barnen. Det behövs vĂ€ldigt lite för att förĂ€ldrar inte ska kĂ€nna sig ensamma och bortglömda pĂ„ Ă„lderns höst, sĂ€ger Iris Denstedt Stigzelius.
Katarina von Arronet, sjuksköterska pÄ Knivstas trygghetsboende, poÀngterar att anhöriga har en gemensam historia och gemensamma minnen som ingen professionell kan ersÀtta. PÄ Àldre dar fÄr minnen en annan betydelse. SamhÀllet kan ta över vÄrden men inte det kÀnslomÀssiga behovet av att bli sedd. Att visa engagemang och att man bryr sig kan vara sÄ enkla saker som att komma pÄ fika, ta med barnbarnen pÄ besök, ringa, följa med pÄ lÀkarbesök, se till att ens förÀlder har det mysigt och ombonat hemma. Det kan vara den dÀr sociala injektionen som förgyller en gammal mÀnniskas vardag.
Anhöriga med utlÀndsk bakgrund kÀnner oftare ett stort ansvar för sina Àldre familjemedlemmar och vill inte anvÀnda sig av den svenska Àldreomsorgen och hemtjÀnsten. Det hÀr visar studier frÄn Nationellt kompetenscentrum för anhöriga. VÄrd inom familjen ses som den bÀsta och man skickar till och med förÀldrarna till slÀktingar utomlands om ingen kan vÄrda dem i Sverige.
Sjuksköterskan Fati Safaei, som kommer frÄn Iran, tycker att omsorgen om Àldre hÄller hög kvalitet och Sverige ligger före mÄnga andra lÀnder dÀr ÀldrevÄrden inte Àr lika utvecklad. Det hÀr pÄverkar naturligtvis graden av omsorgstagande frÄn den egna familjen. Att anlita offentlig vÄrd Àr inte att tÀnka pÄ i mÄnga andra lÀnder.
â I mitt hemland hĂ„ller synen pĂ„ anhörigvĂ„rd dock pĂ„ att förĂ€ndras. Ăven dĂ€r har vuxna döttrar svĂ„rt att hinna med sina gamla förĂ€ldrar eftersom mĂ„nga yrkesarbetar, sĂ€ger Fati Safaei.
Om man bor lÄngt ifrÄn varandra Àr det inte sÄ lÀtt att hÄlla kontakten. Vad gör man dÄ?
â Man kan flytta sin förĂ€lder nĂ€rmare dĂ€r man bor. Och man kan dela upp ansvaret om man har syskon, sĂ€ger Iris Denstedt Stigzelius.
Relationen mellan förÀldrar och barn kanske aldrig har varit nÀra och kÀrleksfull. Det kan vara mÄnga skÀl till att kontakten inte funnits. DÄ Àr det förstÄs svÄrare att reparera den i sista minuten. Men det Àr aldrig försent, menar Iris Denstedt Stigzelius. Det lilla man gör Àr ÀndÄ vÀrdefullt och viktigt.