Drömmen om Paris

Jazzmusiker, konstnärer och författare sprang på barer för att hindra kreativitetskrisen med calvados, gauloise och samtal om livet.

Om du kliver in i bokaffären Shakespeare & Co på rue de la Búcherie på södra Seinestranden är du framme. Definitivt framme. Böckerna du köper här förses med en stämpel på försättsbladet. Texten lyder: Kilometer Zero París. Alltså: Noll kilometer till Paris. Här slutar med andra ord resan till världens centrum. Quartier Latin och St-Germain-des-Prés. Närmare den västerländska kulturens mitt går inte att komma.
Givetvis handlar det om en subjektiv känsla, bunden av tiden, minnena och drömmarna. Men denna känsla styrde tusentals unga européer och amerikaner som i tomgångar invaderade staden i jakt på kreativa och bohemiska miljöer.

Amerikanskan Sylvia Beach öppnade redan 1919 Shakespeare & Co, som inte bara var en bokaffär utan också ett övernattningsställe för fattiga författare och kulturcentrum med poesiuppläsningar och litterära soaréer. Ett andra hem för alla från The Lost Generation över The Beat Generation till dagens amerikanska collegestudenter med Eurorailkortet i bakfickan.

När jag nu kliver in i Shakespeare & Co får jag en känsla av att det mesta är sig likt från förr, samtidigt som den nya tiden svept in och vitaliserat vemodet. Nya böcker, ung personal och en kontokortsläsare trängs med dammiga antikvariatfynd och gistna möbler. På övervåningen: en gammal reseskrivmaskin, en säng och fåtöljer där unga amerikaner sitter och bläddrar i böcker med något drömskt i blicken.

Vad drömmer de om? Alla försöker de för sitt inre frammana en tid som flytt. Är det förresten inte James Joyce som där kommer in genom dörren med manuset till Ulysses och räcker över det till Sylvia Beach, som säger att hon ska låta trycka det? Sitter inte Ernest Hemingway och Scott Fitzgerald - praktiskt taget halva The Lost Generation - där borta och pratar om att Paris sett från trapporna framför Sacré-Coeur framstår som Europas vitaste stad?

Den första bohemvågen valde Montmartre som tummelplats. Här föddes impressionismen, här diktade modernistpoeten Guillaume Apollinaire, hit vallfärdade spanjoren Picasso och här målade Henri de Toulouse-Lautrec, känd för färglitografin som hänger reproducerad i hundratusentals hem världen över (och på min toalett hemma i Stockholm): affischen för kabarén Moulin Rouge.

Picassos stamhak, kabarélokalen Lapin Agile, finns ännu kvar, men för övrigt är Montmartre en gräll nostalgibakelse som känns som ett konstnärs-Disneyland.
Irländska pubar, klichéfranska krogar med rödvitrutiga dukar och kypare i röda scarves och svarta baskrar och så Place du Tertre, där det är tätt mellan konstnärerna som gör porträtt av turister och förverkligar myten om Paris.

»Paris är aldrig vad det varit, men det är det som är charmen«, sa Pär Rådström, en av de svenska författare som på femtiotalet drabbades av en plötslig längtan till Paris.
Men även jag är ute efter myten snarare än verkligheten. Därför sätter jag mig på klassiska metrolinje fyra med sina smala rasslande spårvagnsliknande vagnar, och åker söderut till en annan förflutenhet: Montparnasse.

Det var dit den andra bohemvågen valde att bege sig när Montmartre och intilliggande Pigalle förvandlats till pråliga nöjeskvarter med nattklubbar, danssalonger, prostituerade och hallickar.
Händelsernas centrum under åren efter första världskriget låg i skärningspunkten mellan boulevard du Montparnasse klassiska konstnärskaféer: Le Dôme, La Coupole, Le Select och La Rotonde.

På Dôme träffades konstnärer från Balkan, Östeuropa och Skandinavien (Dardel, Grünewald med flera) för att spela poker och invänta inspiration.
På boulevard du Montparnasse tvärgata rue Delambre handlade Strindberg sin ost (nummer 8), arbetade Man Ray (nummer 15), bodde Fujita (nummer 5) och träffades första gången amerikanska författarna Hemingway och Fitzgerald (på Dingo Bar, numera omdöpt till Auberge de Venise, nummer 12).

1950 kom en ung Birgitta Stenberg till Paris bärande på drömmen om att bli författare och en lust att se världen - innan det var för sent. På Café de Flore och Les Deux Magots i St-Germain-des-Prés satt existentialisterna och diskuterade den falska objektiviteten med sådan stil och finess att de blev en levande attraktion.
Barerna skröt i sin marknadsföring med att man hos dem kunde möta Sartre och Camus, ja, hela den franska intellektuella eliten.

En öl, en cigarett och en fläkt av existentialism. Böcker och filosofi var inte torrt och dammigt, utan en på samma gång cool och brinnande iver att förstå sig själv och livet.
Ivern var inte bara intellektuell utan också fysisk: »Vi hade älskat oss genom natten med dess svalka genom det öppna fönstret ?« skriver Birgitta Stenberg i Alla vilda och fortsätter: »Sedan följde den tidiga morgonen då vi lämnade hotellet med våra kroppar tunga av sömnbrist och svullna av kärlek. Så fort jag satt foten utanför hotellets entré steg den nya, bubblande känslan av förväntan i mig.«

På bögbaren La Reine Blanche, som inte längre finns kvar, träffade hon den svenske poeten Paul Andersson, som precis som Arthur Rimbaud skrev alla sina dikter ung för att sedan plötsligt försvinna från den litterära scenen. Deras första möte började med att Paul frågade Birgitta om hon läst just Rimbaud. När hon skakade på huvudet stoltserade han:

- Det måste du göra. Sen kan vi talas vid.

På Bar Nesle äter jag en sallad med varm chevreost och ett glas iskall Côtes-du-Rhône från en liten karaff, som i menyn kallas pichet (som låter lika sofistikerat som un formidable - det ord du ska använda för att serveras en stor öl). I ena hörnet en platt-tv som visar en fotbollsmatch, i andra hörnet ett skramlande flipperspel. En vardagsbar i St-Germain-des-Prés som tillsammans med Bar Monaco, som idag heter något annat, för ett halvt sekel sedan var stamlokus för Stig Claesson, Slas.

Fyrtio steg från baren in i den lilla gränden rue de Nesle ligger Hotel de Nesle där Slas bodde med få ägodelar förutom en reservoarpenna av märket Eversharp, ett teckningsblock och en skrivmaskin. Jag går bokstavligen i Slas fotspår, men får det till fyrtiofem steg, vilket får ses som en god överensstämmelse. Kanske har ingången till baren flyttats - eller så hade Slas helt enkelt längre ben än vad jag har.

Jakten på frihet och kreativitet i Paris i mitten av femtiotalet delade Slas med andra blivande och redan etablerade kändisar som Pär Rådström och Lars Forssell, skulptören Alberto Giacometti och jazzmusikern Miles Davis, som för övrigt Slas och Lars Forssell intervjuade på en bar i Montparnasse i hopp om att skicka hem en artikel till en svensk tidning och få ner en check med ett välbehövligt arvode. Men både den kände jazzmusikern och de svenska författarna drack sig så fulla att ingen dagen efter mindes något om vad som hade sagts.

»Vi kände en total frihet som jag ibland kan undra vem som gav oss«, skriver Slas och berättar också om hur han långt senare hemma i Stockholm avlyssnar ett samtal på en restaurang mellan några yngre svenska författare som pratar om vilka märkesviner de druckit i Paris. Slas reser sig och går fram till sällskapet och säger:
- Om ni kommer ihåg vad ni drack i Paris har ni ta mig fan inte varit där.

Drömmen om Paris

Paris var kreativitetens moder. Paris var världens mitt. Paris var allt. I alla fall kändes det så för dem som reste hit för för att leva bohemliv.