Drömmer om Elsa
Hon fick aldrig nÄgot svar.
I juni 1945 födde hon hans son, Lars-Göran.
Avskedsbrevet till Elsa, som Anatolij bad nÄgon i hamnen i GÀvle att posta 10 oktober 1944, kom aldrig fram.
- Nej. Han försvann för mig i en av de dÀr bussarna som hÀmtade dem i Björsjö, sÀger Elsa, i dag 74 Är.
Det skulle dröja innan hon fick besked om Anatolij Emets öde.
NÄgra veckor före jul 1992 spÄrades Elsa av svensk polis sedan Anatolijs halvbror, den 16 Är yngre museichefen Vladimir Emets, i samband med ett svenskt besök i Ukraina tidigare samma Är bett nÄgra svenska vÀnner att försöka finna henne.
En söndagskvÀll stod en svensk polis med snö pÄ kragen i Elsas kök. Hon och hennes make Helmer Svensson hÀpnade över upplysningarna.
- Lever Anatolij? utropade jag. För min sons skull insÄg jag att jag mÄste kontakta honom.
Anatolij pÄ besök
En tid senare fick Elsa ett brev frÄn Anatolij, förmedlat av en svensk vÀn och översatt till svenska.
Hennes svarsbrev nÄdde Anatolij en morgon i april 1992 dÄ han tillsammans med hustrun Matrjona ÄtervÀnde hem frÄn kyrkan dÀr de invigt pÄsken.
à ret dÀrpÄ kom Anatolij pÄ besök till Laggbyn.
- Han var sig lik. Envis, utÄtriktad, mÄn om sitt yttre. Hans minne var det inget fel pÄ. Han sÄg exempelvis genast att en mindre timrad byggnad pÄ gÄrden nu saknades.
NÀr UNT besöker Elsa Svensson i Laggbyn anlÀnder ett översatt brev frÄn Anatolij.
Vi berÀttar för henne att han sagt oss hur han ofta drömmer pÄ natten att han flyger över Sverige och söker Elsas hus. Hur han i drömmen flyger fram till hennes fönster dÀr det lyser, men han ser ingen i rummet. Han vaknar av sitt eget rop pÄ henne.
Ibland förvrids drömmen till en mardröm. Han springer frÄn arbetslÀgret med uppbÄdet efter sig.
Trodde han var död
- Nu vet jag vilket helvete han har haft. Tiden Àndrar pÄ mycket. Mina kÀnslor för honom nÀr jag var 19 Är finns inte kvar lÀngre. Men han Àr min sons far.
Lars-Göran Svensson Àr i dag 54 Är.
Hur upplevde han mötet med fadern?
Först som vuxen, sÀger han, började han pÄ allvar att fundera över vad som hade hÀnt honom.
- Jag trodde att han var död. Det talades om att allihop skjutits dÄ de kom tillbaka till Sovjet, sÀger han.
- Det kÀnns bara bra att vi fÄtt trÀffas. Jag har ocksÄ besökt honom i Ukraina. Men att hÀmta in allt som gÄtt förlorat under 50 Är gÄr inte.
Lars-Göran Svensson har fastnat sÀrskilt för nÄgra uppgifter i sin fars berÀttelser frÄn det förflutna:
- NÀr de slutligen kom över pÄ svenska sidan sedan de rymt frÄn tyskarna i Norge hade de alldeles nött ut skorna. Och nÀr Gustaf V jagade hÀr i AbborrtjÀrn hösten 1943, skÀnkte kungens jaktlag en Àlg till lÀgret.
Som i de andra "rysslÀgren" i Bergslagen var de cirka 150 internerade i AbborrtjÀrn frÄn olika Sovjetrepubliker. LÀgret upprÀttades i maj 1943 sedan det blivit för trÄngt i BaggÄ.
"Brunhatten"
- HÀr fanns ingen svensk lÀgerledning, men ibland kom nÄgon karl frÄn BaggÄ hit och inspekterade. De skötte sig sjÀlva under ledning av nÄgra av sina egna, sÀger Elsa.
Det fanns tvÄ tomma arrendegÄrdar och ett torp i nÀrheten av lÀgret. DÀr inkvarterades en svensk vÀgmÀstare (internerna fÀllde timmer för att röja för ett vÀgbygge genom skogen), en instruktör för skogsarbetena och nÄgra medhjÀlpare till honom, samt den kvinnliga kökspersonalen.
Elsa vikarierade i lÀgerköket en mÄnad sommaren 1944. Bland de unga internerna fanns Anatolij Emets, den dÀr "snygge med brunhatten", som Elsa och hennes vÀninnor trÀffat pÄ danserna i Björsjö och SnöÄn.
En dag uppvaktade Anatolij henne med ett stort fÄng tulpaner genom ett av fönstren till lÀgerköket.
Fester i lÀgret
- Var han hade plockat dem nÄgonstans fick jag aldrig veta. DÀremot berÀttade han mycket om sig sjÀlv, sin familj och om Ukraina.
Man trÀffades i vÀgskÀlen pÄ kvÀllarna. Bygdens flickor var ivriga att lÀra sig ryska, och kavaljererna svenska. Ibland ordnade internerna fester i lÀgermatsalen. Alla i bygden var vÀlkomna. Man dansade till dragspel. Ryssarna var omtyckta av bygdens folk.
- De var vÀnliga och hjÀlpsamma nÀstan allihop. NÀr de gick pÄ vÀgarna hÀromkring sjöng de ofta högt och vackert i stÀmmor.
Beskedet om att de skulle resa hem kom plötsligt, ungefÀr ett par veckor innan. Det var mÄnga som vill ta adjö utanför affÀren i Björsjö, dÀribland tiotals grÄtande unga kvinnor.
- Min farbror var ocksÄ vÀldigt ledsen nÀr de for. Nu skulle han inte fÄ höra skönsÄngen mer, beklagade han sig, sÀger Elsa Svensson.
SĂ„ jobbar vi med nyheter