Drottninggatan ruvar på en historia

Att den lilla gatstumpen av Drottninggatan får filmmakare att känna historiens vingslag är kanske inte så konstigt. Husen mellan Trädgårdsgatan och Nedre Slottsgatan och närliggande kvarter har nämligen trots rivningar, om- och tillbyggnader behållit en känsla av det förflutna.
Bortom huskropparna finns det många historier om Uppsalabornas liv. Här har fotografer dokumenterat vårrusiga studenter in i modern tid. Barnens dag-paraderna på 1950-talet längs spårvagnsrälsen på Drottninggatan var en stor publikattraktion, och en gång i tiden följde en liten Ingmar Bergman med sin farmor från bostaden på Trädgårdsgatan till Slottsbiografen för att se på film.
Inte att förglömma är alla de käcka tonåringar som under 1950- och 60-talet höll till i den tidens nöjeskvarter på Trädgårdsgatan med biografer och konditorier inom räckhåll.

I Stadsarkivets samlingar kan man läsa att kvarteret Trädgårdsgatan/Drottninggatan i mitten av 1600-talet karaktäriserades av stora trädgårdar med enstaka hus och uthus. Det var först på andra sidan Nybron som bebyggelsen tätnade.
I slutet av 1800-talet byggdes Engelska villan på Trädgårdsgatan, Stockholms nation uppfördes nedanför Carolinabacken och med nyinvigda Carolinabiblioteket på kullen fick Drottninggatan mellan Nybron och Nedre Slottsgatan en pampigare karaktär.
Trots rivningsvågen på 1900-talet fick den västra sidan av Fyrisån inte samma förtätning som på den andra sidan. Kvarteret lyckades behålla delar av sin 1800-tals- och sekelskiftesatmosfär; Fortfarande dominerar kyrk- och universitetsstaden och här och var kan man ana den gamla trädgårdsstaden.

Hos Uppsalaförfattaren Gunilla Lindberg har kvarteret på västra sidan om Fyrisån en alldeles särskild plats. Det var där som hon och andra tonåringar höll till. Det kallades för Draget och där fanns både biografer och Konditori Gunnars filial som låg i hörnet av Trädgårdsgatan/Drottninggatan. Lite längre bort, vid Nybron, låg konditori Tischners.
– Jag tyckte om att gå på bio och där träffade man kompisarna. Det myllrade av folk. Man skulle gå på bio och kondis. Jag brukade köpa kaffe och en myrstack.
Hon minns även lunchrestaurangen snett över gatan och så brukade hon varje vecka titta in hos Bok-Victor som hade sitt antikvariat mitt emellan Trädgårdsgatan och Nybron.
Var det stökigt på lördagskvällarna?
– Nej, det var ju inte det. Vi var fruktansvärt präktiga. Men vi var högljudda och skrattade och dominerade gatan.

Som tonåring drömde hon om att en dag få sitta i Stadshotellets trädgård och dricka punsch och lyssna till stråkmusiken.
– På 1950-talet var Uppsala så tyst och stilla. Och så hörde man plötsligt stråkensemblens musik tränga ut på Drottninggatan...
På biograferna såg hon flera Bergmanfilmer.
– Jag hade inte alltid råd att gå på bio men min pappa kände maskinisten på Röda kvarn. Jag fick smyga upp ibland och se filmen genom gluggen i filmrummet.
Hon berättar om den där gången då biografens röda neonskylt speglade sig i en regnpöl på Trädgårdsgatan.
– Den känslan minns jag. Det var något alldeles speciellt. Det var Uppsala och det var mysigt ...
Gunilla Lindberg tycker inte att kvarteret i dag alls påminner om den atmosfär hon själv upplevde som tonåring. 1950-talets nöjeskvarter har blivit en bakgård, tycker hon.
Vad skulle du vilja att dagens unga fick uppleva från den tiden?
– Jag skulle önska att de fick uppleva förväntningarna, känslan av att ”jag ska gå på bio på lördag.” Att få sitta där och pussas med den jag är kär i och att få se en bra film, säger hon och tillägger:
– Och att efteråt få gå på Tischners konditori!