Dyslektiker i kläm

När en skolelev i Uppsala misstänks ha dyslexi är tanken att det lokala elevvårdsteamet ska remittera eleven vidare till en logoped vid Akademiska sjukhuset. Det är nämligen bara logopeder som får ställa en diagnos om dyslexi och deras utredning ligger till grund för det stöd eleven får.

Men i praktiken är det ytterst få elever som får träffa en logoped. Christina Gunnarsson Hellberg, logoped på Uppsala kommuns specialpedagogiska enhet, berättar att onödigt höga remisskrav är en del av problemet.

– De har ställt remisskraven så högt att nästan ingen kommer fram till logopederna på Akademiska och får den utredning de behöver. Anledningen är antagligen att det finns för få logopeder och de fått in många fler remisser sedan dyslexi började uppmärksammas i Sverige, säger hon.

Även Maria Berg, ordförande för dyslexiförbundet FMLS i Uppsala, intygar att det är svårt att få hjälp. Hon berättar att många hör av sig till dyslexiförbundet när de inte får det stöd de eller deras barn behöver.

– Man blir hänvisad åt alla möjliga håll. Det verkar inte finnas någon klar bild av var dyslektiker ska få hjälp eller av vem de ska få hjälpen. Vissa har till slut blivit hänvisade i en cirkel tillbaka till den instans där de först började, säger hon.

Att få rätt hjälp tidigt är enligt Maria Berg väldigt viktigt för elever med dyslexi. Med rätt hjälpmedel och rätt övning i skolan kan flera av de hinder som dyslexi innebär minskas under resten av livet. Men Christina Gunnarsson Hellberg berättar att många elever med dyslexi aldrig upptäcks.

– Jag har träffat elever i sexan och sjuan som har uppenbara problem, men som aldrig fått hjälp eller som fått hjälp som inte är rätt för dem. Det krävs en ordentlig utredning av till exempel en logoped för att skolorna ska kunna ge rätt stöd, säger hon.

Mats Myrberg, professor vid specialpedagogiska institutionen på Stockholms universitet, berättar att förhållanden för dyslektiker är mycket otillfredsställande i flera svenska län. Enligt honom har bristen på lagstiftning lett till enorm oreda och en ”vilda västern”-situation där tillgång till stöd varierar stort och det finns en oklarhet kring vem som får göra dyslexiutredningar.

– Det finns definitivt ett mörkertal i antalet dyslektiska elever i våra skolor. Så många som nio av tio elever med problem kan gå oupptäckta och utan det stöd de behöver, säger han.

Men enligt Mats Myrberg är lösningen på problemet inte fler logopeder. Istället behövs mer utbildning för de specialpedagoger som redan finns på skolorna. Som tillsammans med lärare och föräldrar tidigt kan fånga upp elever med problem.

– Har du en duktig expert på skolan behövs det ingen stor utredning och de här eleverna behöver inte gå i år utan att få hjälp, säger Mats Myrberg.

I Uppsala startade kommunen förra året en ny enhet som ska lösa en del av de brister som finns i stödet till dyslektiska elever. Bland annat genom att anställa fler logopeder och utbilda de tal- och specialpedagoger som redan finns på skolorna. Men Ulf Gustin, affärsområdeschef för resurs och kunskap, berättar att det finns mycket kvar att göra.

– Det har funnits ett vakuum där elever som inte har tillräckligt allvarliga problem för att skickas till Akademiska sjukhuset inte fått den hjälp de behöver. Det är det mellanrummet vi försöker fylla. Men vi är fortfarande under uppbyggnad och det är inte alla som håller med mig om att en sådan här enhet behövs, berättar Ulf Gustin.