Efter kärleksruset krävs utrymme

I morgon går vi över till sommartid och vi tinar upp ordentligt – solen tittar fram allt oftare och dagarna blir längre. Kanske blir vi nykära eller bara ser på vår partner i ett nytt ljus. Våren är helt enkelt de stora känslornas tid.

Men för att våren också ska bana väg för mysiga sommargrillkvällar med kärlek i sinnet och en höst där glöden är intakt behöver vi faktiskt se om vårt hus. Ett stabilt och harmoniskt förhållande kommer inte av sig självt.

– Vi måste hålla vårt känslomässiga hus rent, och det gäller båda parter i ett förhållande. Olösta känslokonflikter sliter sönder kärlek, säger Madeleine Gauffin, psykolog och psykoterapeut med mottagning i Uppsala.

– De flesta av oss har inte en aning om att vi är på väg in i ett känslo­mässigt minfält när vi går in i en förälskelse. Vi har våra resväskor med oss, det känslomässiga bagaget som ofta är helt ouppackat. Man vill att det ska flyta harmoniskt och konfliktfritt, men kärlek är inte så. Det för upp olösta saker vi har inom oss.

De här rädslorna är något vi bär med oss sedan uppväxten. Madeleine Gauffin menar att ingen undgår vissa brister, att de flesta föräldrar så att säga är ”normalfelande”.

De här relationsmönstren från vår barndom bär vi sedan med oss, och vi är ofta omedvetna om dem. När vi ­sedan inleder relationer i vuxen ålder ­tenderar vårt ursprung att spela större roll än vi kanske tror. Både i valet av partner och vad vi känslomässigt bär med oss.

– Det kan vara vanligt att man väljer en partner som har vissa egen­skaper som man själv saknar. Att man behöver någon som är alert och påhittig, eller att man känner att ”det här är en stabil person, det uppskattar jag”, säger Ann-Sofie Schultz Viberg, psykoterapeut på S:t ­Lukas i Uppsala som arbetar mycket med parterapi.

Men när förälskelsens rus till slut lagt sig kommer frågorna. Man börjar reta sig på saker och ställer sig själv frågan är det här verkligen rätt? Det som tidigare varit så spännande och omväxlande upplevs nu som lite hysteriskt, eller så känns den stabile och trygge efterhand lite – tråkig.

– Det kan vara så att de här två personerna, de försökte få något genom den andre som de egentligen måste hitta hos sig själva, säger Ann-Sofie Schultz Viberg.

Madeleine Gauffin är inne på samma spår.

– Varje gång vi blir förälskade väcks förhoppningarna: här är personen som ska uppfylla mig. Men sakta, sakta kommer besvikelserna. Vi upptäcker att han eller hon inte var som vi förväntade oss, hoppades. Kanske inte läser av mig som jag vill, frågar hur det är, visar omtanke.

Att komma nära någon på det sätt som sker i en mognande relation innebär också att vi blir mer sårbara. Och våra rädslor som vi bär med oss aktiveras. Små besvikelser och små hämnd­aktioner smyger sig in i vardagen, sådant som vi enligt Madeleine Gauffin gör för att upprätta oss själva när vi känt oss svikna.

Och det är här avgörandet står: att streta vidare eller göra upp med situa­ tionen. Både Madeleine Gauffin och Ann-Sofie Schultz menar att oavsett hur relationen fortskrider måste man som par börja prata med varandra. På riktigt.

– Man måste sluta titta på den andre. Vill man ha en bra relation måste man rikta ficklampan mot sig själv, säger Madeleine Gauffin.

– Hemligheten med att ha ett bra förhållande som varar år efter år är att jobba med sig själv. Det finns inga genvägar, inga käcka quick fix. Jag måste ta reda på vad jag bär på sedan tidigare, och vad det är som triggar mig och varför. Men båda parter måste vara intresserade av det här, man måste ha en ständig dialog.

Ann-Sofie Schultz Viberg menar att vi kan få mycket ut av vår partner. Men vi har också ett ansvar att ta för vår egen roll och vår egen utveckling.

– Om man har valt någon för att den personen kompletterar en själv så kan det vara så att man fortfarande inte tagit tag i den ­sidan hos sig själv.

Hon menar att om man inte gör det så kommer det här att ständigt dyka upp som ett irritationsmoment. För det är ofta så att det som man först föll för, det som satte i gång det här ”pirret” i kroppen, det som var nytt och fräscht – det är det som sedan irriterar oss mest.

Receptet för en lyckad och hållfast relation är alltså att titta inåt. Men hur gör man för att packa upp det här ”bagaget”?

– Man måste bestämma sig: vill jag ­eller vill jag inte? Intentionen måste vara klar. Och sen måste man träna på hur man känner sig, hur man till exempel upplever det när man blir rädd, arg eller orolig. Vi är ovana med att lyssna inåt på de röster vi har och man kan få träningsvärk i början. Men det är värt besväret att lyssna på dem, säger Madeleine Gauffin.

Det som är pudelns kärna, menar hon, är att det inte finns någon utanför oss som kan rädda oss.

– När man väl förstår det fullt ut behöver man inte bli arg på någon annan längre. Finns ingen anledning att bli sur på sin sambo 40 gånger i veckan för att han inte gör si eller så, säger Madeleine Gauffin.

De försvarsröster vi har, som aktiveras när vi känner oss trängda eller orättvist och oförtjänt behandlade, måste vi försöka bortse ifrån. Madeleine Gauffin menar att det handlar om att våga visa hur vi verkligen är för varandra.

– Det gäller att man har en partner som vill och vågar. Och alla skulle faktiskt det om man visste vilket resultat man kan nå med det här!

Så hur tar vi egentligen bättre hand om varandra? Så att vi inte fastnar i konflikterna, de här minfälten som ibland finns mellan par som är låsta i sina positioner?

– Man måste ge utrymme och lyssna på varandra. Det vet alla, men ändå blir det inte alltid så. Alla kan inte åka på weekendresor, så man får inte glömma att jobba med relationen vardagen, säger Ann-Sofie Schultz Viberg.

– Det är viktigt att ha tid för varandra, göra saker som båda tycker om. Det kanske man till och med måste planera in om man har barn. Men tid för varandra kan schemaläggas precis som när det gäller jobb och träning. Man måste möta varandra på riktigt regelbundet. Kanske ha en testund varje kväll när barnen har somnat, säger Madeleine Gauffin.

Något vi till slut också måste inse, när den tidiga förälskelsens svallvågor till slut ebbar ut och de mysiga sommarkvällarna känns långt borta, är att den vi valt att vara tillsammans med är en helt vanlig person. Det drömlika, skimrande behöver faktiskt modifieras till slut, enligt Ann-Sofie Schultz Viberg.

– Om jag trodde att det var en prins eller prinsessa som skulle ta mig ut i livet, och det bara blev en vanlig en som jobbar åtta till fem och visst vi fick fina barn och så. Men det är det liv vi måste försonas med. Att vi är tillsammans med en människa av kött och blod. Och själ.