Egenintresset ljuger aldrig
Varken krisens uppkomst eller attityderna till krispaket kan reduceras till en fråga om politiska åsiktsskillnader. Ledamöterna som röstade nej anser säkert att de gjorde det av ideologisk övertygelse men det är inte hela sanningen. Förklaringen till att det blev nej stavas egenintresse. Egenintresse och kortsiktighet.
Om fem veckor är det val till representanthuset och ledamöterna agerade helt enkelt på det sätt som de ansåg bäst skulle gynna dem i det kommande valet. För att förstå varför de agerade som de gjorde finns en given metod - spelteori.
I det klassiska spelteoretiska exemplet, fångarnas dilemma, ställs två fångar, A och B, inför två val: om en erkänner och den andre håller tyst, går den som erkänner fri medan den andre får tio års fängelse. Om båda håller tyst får de ett halvår var, och om bägge erkänner landar straffet på två år. Om varje fånge ser till sitt eget bästa kommer han att erkänna - i bästa fall ger det inget straff alls, i sämsta fall två år - trots att det optimala resultatet skulle vara att bägge höll tyst. Då skulle den sammanlagda strafftiden bli som lägst.
Översatt till representanthuset blir ett erkännande det samma som en nej-röst och att hålla tyst en ja-röst. Vinsten för varje enskild ledamot blir större om han eller hon röstar nej till krispaketet samtidigt som de övriga ledamöterna röstar för. Men om varje enskild ledamot vinner på att bryta mot den ingångna överenskommelsen blir det ingen överenskommelse alls.
Och då blir alla förlorare. Ekonomin fortsätter nedåt, president Bush framstår som kraftlös och de ledamöter som ville vinna väljarsympatier med att rösta nej blir tomhänta - alla andra röstade ju också nej.
Spelar man fångarnas dilemma upprepade gånger med samma personer förändras beteendet: ju längre man håller på, desto oftare väljer bägge det som är bäst för gruppen. Hur många gånger måste krispaketet manglas i representanthuset innan ledamöterna gör samma sak?
Så jobbar vi med nyheter