Bordet står dukat i vardagsrummet. Det är kaffekopp med fat, assiett för sötbröd och en grön servett vikt till en liten trekant, instucken närmast bordet. På den broderade duken står två sirliga ljusstakar med tända ljus och två kakfat. Dagen till ära serveras tre olika sorter.
Det är annars en av syjuntans två regler: aldrig mer än två sorters kakor, detta för att medlemmarna inte ska frestas att börja bräcka varandra med dignande fikabord. Den andra regeln är att aldrig prata om den som av någon anledning inte kan komma till veckans träff. Alla är eniga om att dessa två regler har varit grunden till den fina gemenskapen.
Monica Gilldal, Birgitta Sävje, Margareta Bergman och Barbro Salmén träffas hemma hos Lena Björklund på förmiddagen när intervjun görs. Gunvor Brandt har ringt återbud på grund av en besvärlig förkylning. Alla några och sjuttio fyllda, två har passerat 80-årsstrecket.
1961 träffades de för första gången. Då bodde alla i bostadsområdet Brännbo och var nyinflyttade, förutom Birgitta Sävje som är född i Sigtuna. Margareta Bergman tog initiativet och minns precis hur hon tänkte.
– Jag tyckte så mycket om alla de här flickorna men de kände inte varandra. Så jag tänkte att det måste vi göra någonting åt. Jag har valt ut världens bästa tjejer, säger hon och tittar med en bestämd men varm blick ut över sällskapet.
En gång i veckan, år ut och år in, träffades kvinnorna över en kopp kaffe och alltid hade de något för händer. De broderade, stickade, lagade och lappade.
– Jag hade som Margareta fyra barn så jag har mest lagat kläder och stickat tröjor, en del blev aldrig färdiga heller. Jag har inte varit någon handarbetsmänniska, säger Birgitta Sävje med ett skratt.
– Det var att fålla upp och fålla ner. Kjollängderna åkte upp och ner flera gånger under 60-talet. Det som var tråkigt arbete tog jag med till syjuntan, då gick det mycket lättare, säger Lena Björklund.
De har skrattat mycket tillsammans och med barn och män har de haft kräftskivor och dansat ut julen. Samtalet böljar mellan kvinnorna medan kakorna blir färre. En och annan tår letar sig nedför kinderna när samtalet kommer in på vilken betydelse syjuntan haft genom åren. Barnafödande, skilsmässor, resor, utflugna barn, barnbarn. Det mesta har förhandlats över den beska drycken.
– Vi har varit ett stöd för varandra. Man har inte behövt säga så mycket, de andra har förstått och så är det än i dag, säger Barbro Salmén.
– Syjuntan har betytt mycket, jag hade ingen annan kontakt utanför hemmet än den, säger Monica Gilldal.
Att komma till Sigtuna stad på 50-talet var inte så lätt, det är alla eniga om. De sociala reglerna upplevdes som mer strikta i Sigtuna än där kvinnorna kommer ifrån, niandet och titlar var viktiga samhällsmarkörer. De bläddrar bland foton tagna i början av syjuntans tillblivelse. Kläderna, håren, fotots kvalitet, mycket minner om en annan tid. Några av dem känner inte ens igen sig själva på bild.
Margareta Bergman och Birgitta Sävje tog ett halvårs paus från syjuntan och Sverige för att leva en dröm. Det var på 70-talet då barnen var utflugna och var och en hade gått igenom en skilsmässa.
De åkte tillsammans till Denver i USA, som barnflickor i var sin familj. När de hade skickat barnen till skolan, bäddat och klarat av hushållsbestyren träffades de och gick långa promenader i stadens utkanter.
– Vi sa många gånger att vi lika gärna hade kunnat vara i Rimbo. Visserligen hade vi Klippiga bergen i bakgrunden men annars var det väldigt ödsligt, säger Birgitta Sävje och får ett skrattande medhåll av sin väninna.