En debatt som döljer det viktiga

Den första mars kommenterade jag hur Expressen och dess kulturredaktör Per Svensson valde att lyfta fram en märklig debatt som under våren förts på en tysk nätsajt (perlentauscher.de) och dess engelska motsvarighet (signandsight.com). Utgångspunkten var ett inlägg av en fransk författare, Pascal Bruckner, som hävdade att två välkända försvarare av liberala grundvärden, Ian Buruma och Timothy Garton Ash, i verkligheten skulle vara oklara i sin inställning till islamisk fundamentalism.
Nivån på attackerna var sådan att begreppet debatt knappast var tillämpligt och de två angripna var mest förvånade. Nu tycks det dock vara dags för ännu en omgång, sedan den amerikanske journalisten Paul Berman i en lång essä i The New Republic ställt sig på Bruckners sida, låt vara i mer sansade ordalag.

Måste den som intresserar sig för islamism, terrorism och hot mot det liberala samhället nu hålla på antingen Berman eller Buruma? Nej - person x har inte genast rätt för att person y tagit fel i en viktig fråga.
Bermans essä handlar på ett plan om Tariq Ramadan, en karismatisk muslimsk intellektuell och sonson till Hassan-al-Banna, en av den politiska islamismens huvudfigurer. Ramadan uppfattas av många som en person som trots en fundamentalistisk bakgrund accepterat det sekulära samhället. Andra ser en systematisk tve-tydighet i hans budskap. Mycket tyder på han anser att muslimer bör utgöra avgränsad subkultur även om samhället i övrigt är sekulärt - i så fall en ståndpunkt som är oförenlig med liberala principer.

Bermans misstro mot Ramadan tycks alltså vara befogad. Hans invändningar mot Buruma består i att denne i en intervju med Ramadan i New York Times inte ställt tillräckligt kritiska frågor. Han är i så fall inte den förste.Men när Berman beskyller Buruma för att i sin bok Murder in Amsterdam, om morden på Theo van Gogh och Pim Fortuyn (se UNT 26/11), attackera Ayaan Hirsi Ali, stämmer det inte längre. Buruma berättar hur Hirsi Alis radikala islamkritik togs emot av muslimska kvinnor och finner att hon oavsiktligt motverkade sitt syfte. Att säga sådant är inte att försvara kvinnoförtryck eller att angripa dem som bekämpar det.
När det gäller Garton Ash kan Berman bl a påvisa en pinsam felbedömning som denne gjort av en egyptisk fundamentalist. Men Berman är inte själv helt tillförlitlig. I sin bok Terror and Liberalism meddelade han att Gilles Kepel, en av de främsta akademiska experterna på islamismen, låtit sig duperas av Tariq Ramadan (i boken the War for Muslim Minds som i likhet med Bermans bok nu finns på svenska). Men Kepels syn på Ramadan är tydligt och uttalat skeptisk.

Religionsfrihet får aldrig leda till tolerans för t ex kvinnoförtryck i islams namn. Försvaret för liberala värden får inte byggas på ohållbara generaliseringar där alla troende beskrivs som extremister. Det ena är lika viktigt som det andra.