— Några länder har lagstiftat mot stalking, det bör även Sverige göra, säger Martin Grann, chef vid Centrum för våldsprevention vid Karolinska institutet.
Stalking är benämningen på ett förföljelsesyndrom som enligt Nationalencyklopedin innebär att någon "smyger sig på, övervakar och förföljer en annan person i lönndom".
I de mest omtalade fallen är kändisar inblandade. Ett exempel är den kvinna som 1960-talet blev besatt av artisten Evert Taube och under täcknamnet Carmencita ville röja hans hustru Astri ur vägen för att gifta sig med honom.
1969 brände hon ner Taubes gård Sjösala och senare övergick hon till att förfölja Everts son Sven-Bertil. Hon trängde bland annat in i hans sovrum för att överlämna ett kärleksbrev. Kvinnan, som har avlidit, höll på med sina trakasserier i över 35 år.
Men även många vanliga människor drabbas av stalkare.
— Det är ett underskattat fenomen, säger Martin Grann, docent i rättspsykiatrisk forskning vid Centrum för våldsprevention.
Han hänvisar till en amerikansk studie som uppger att åtta procent av kvinnorna och tre procent av männen utsätts för stalkning någon gång under sin livstid.
Omräknat till svenska förhållanden skulle det betyda att 500 000 personer i Sverige någon gång drabbas.
— Jag tror att de amerikanska siffrorna gäller i stort sett även för Sverige, kanske är det något färre som utsätts för stalkare här, säger Martin Grann.
Det finns olika typer av stalkare. En variant är de som oupphörligen skickar kärleksbrev, kommer med inviter och friar till någon. Detta trots att objektet för uppvaktningen tydligt har visat sitt ointresse.
— När de här personerna blir avvisade har de en fantastisk förmåga att vrida till situationen och få det till att den som uppvaktas ändå är intresserad.
Martin Grann berättar om en kvinna som hade fixerat sig vid en gift man som hon till slut sökte upp i hemmet. Mannen hade fått nog av kontaktförsöken och gav kvinnan en rejäl avhyvling.
— Kvinnan tolkade det inte negativt, hon menade att det var självklart att han gjorde så. Det var ju bara för att hustrun var hemma, inför hustrun måste han låtsas skälla ut henne, men i verkligheten var kärleken besvarad, trodde hon.
Andra stalkare drivs av hat. Det kan handla om personer som blivit svartsjuka på en före detta partner eller någon som förföljer politiker.
Hur pass farliga är då de som ägnar sig åt sådant här?
— De allra flesta blir aldrig våldsamma, uppger Martin Grann. Nio av tio slutar om de får ett samtal från till exempel polisen.
Han räknar med att cirka tio procent kan ta till handgripligheter. Det handlar bland annat om personer som känner sig kränkta när deras uppvaktningar ignoreras.
Ungefär 20 procent av stalkarna anses inte psykiskt sjuka. Många gånger är de till det yttre helt fungerande med familj, ansvarsfyllda jobb etc.
En av de stalkare Martin Grann stött på var en kvinnlig fastighetsmäklare i 40-årsåldern i Stockholm som levde ett dubbelliv.
— Det var en parant kvinna som hade fixerat sig vid en kändis. Ingen hade kunnat ana att hon höll på med det hon gjorde.
Enligt Martin Grann har justitieministern nyligen tillsatt en utredning för att se om det behöver lagstiftas mot stalkning.
— I Sverige kan man bli dömd för olaga hot, ofredande etc men varje brott måste bevisas och försvaret kan ofta smula sönder bevisningen. Det behövs en lag som tar hänsyn till omfattningen av alla trakasserier en person utsatts för, ungefär som lagen om kvinnofridskränkning.
Han hoppas även på strängare straff.
— Ingick fängelse i straffskalan skulle polisen få större möjligheter att gripa gärningsmännen.
Martin Granns råd till drabbade: