Jag läser i bladet att Stefan Hanna har startat en förening som heter Uppåt Uppsala. Intressant. Jag har länge tänkt starta en förening som heter Uppåt Väggarna. Där har jag tänkt att man ska kunna engagera sig i sådant man helt enkelt tycker är helt uppåt väggarna. Till exempel att man får förseningsavgift på försändelser som Citymail lämnat två månader för sent. Eller att man i Uppsala bygger busshållplatser där vägen smalnar av så att bilarna inte kan köra om utan tvingas stå och vänta med hostande köer som följd. Eller att vi tillåter reklam för nätcasinon och sådan skit. Eller att vi bedömer ministrar efter frisyren. (Tänk om det hade gällt även kåsörer…) Eller att visst folk är mer upprörda på unga Greta än på att vi håller på att köra hela moder jord i sodastreamern. Eller att man ska behöva sitta elva timmar i kö på akuten. Eller att det ska vara tillåtet att sälja påslakan som inte har hål i hörnen. Eller att det ska vara så ohyggligt svårt att stava till Crème fraiche.
Uppåt Väggarna tar tag i de stora frågorna och backar inte för de små. Vår slogan är:
”Uppåt väggarna – om stort och smått som är på tapeten!”
Snart är föreningen igång. Jag skickar inbjudan per post. Om det är Citymail som levererar, har ni den troligen redan våren 2020.
Vad annat är på tapeten? Jo, filmen Gräns har fått en massa guldbaggar och Stina Wollter har fått pris av Vision som årets författare. Kul! Själv har jag fått två saker: Restskatt och Trokanterbursit. Det förstnämnda gör att man går på knäna ekonomiskt, det andra gör att man går på knäna bokstavligt talat. Trokanterbursit är en inflammation i en slemsäck i höften. (Nej, inte ens jag blir yngre med åren.) Under fem dagar kunde jag varken gå, stå, sitta eller ligga. Och då är det inte många alternativ kvar. Efter fem sådana dygn fick jag komma till en läkare. Han la en lätt hand på min höft. Jag gallskrek. Han sa att han skulle ge en kortisoninjektion i höften. Jag sa att han hellre fick trycka in en dammsugarslang i mitt öga än ens tänka tanken att stoppa nålar i denna smärthärd som får en förlossning att likna en sticka i fingret. Han log och tryckte in sprutan. Och ett dygn senare kom livet tillbaka.
Och jag tänkte - som så många andra gånger - på vilken lycka en frisk kropp är. Just därför kan en liten Trokanterbursit vara ganska bra. Man påminns om vilken fantastisk ynnest det är att få må bra, och hur idiotiskt det är att gå omkring och gnälla på meningslösa småproblem i livet, typ att det saknas hål i hörnen på vissa påslakan.
Som Bodil Malmsten skrev i en av sina sista tweets innan hon avled i cancer för tre år sedan:
Att vara frisk är att vara lycklig.
Synd bara att jag inte visste om det.
Till dig som är frisk - vet om det!