Kommissionen tillsattes efter att Uppdrag granskning i två program visat upp en provkarta på kvarvarande attityder från partiets förflutna samtidigt som partiet pressades om behandlingen av de så kallade Kirunasvenskarna – svenska kommunister som under 30-talet sökte sig till Sovjetunionen och drabbades av dystra öden. Bergners konstaterande att man dels bad om ursäkt för behandlingen av dessa, dels inte ville medge att det verkligen fanns något att be om ursäkt för, kan stå som en symbol för partiets förhållande till sin egen historia mer generellt.
Bergners avhandling tar sin startpunkt vid den 20:e sovjetiska partikongressen 1956 och den följande avstaliniseringen. Han berättar ingående hur partiet förhållit sig inte bara till den historia som utspelades före 1956 utan också den som fortsatte ända fram till öststatskommunismens sammanbrott 1989. Han klarlägger drivkrafter bakom försöken att bryta med olika delar av det historiska arvet och – väl så intressant – de bromsande mekanismer som också varit verksamma. Sammantaget blir det en läsvärd analys av ett politiskt skeende som ligger närmare i tiden och har större relevans än vi kanske riktigt vill inse.
Dessa bromsande mekanismer hänger nära ihop med varandra. Den första som Bergner identifierar är viljan att värna partiets sammanhållning. Det vill förstås alla partier, men Vänsterpartiet och dess föregångare befinner sig i särklass på detta område. Med en historia av upprepade partisprängningar och en bakgrund som sektion av Kommunistiska Internationalen (tills denna upplöstes 1943) med dess princip om fraktionsförbud blir frågan om sammanhållningen mer central än i något annat parti.
Resultatet har blivit kompromisser om sådant som man egentligen inte kan kompromissa om. Ett belysande exempel är naturligtvis hur dåvarande VPK under 60-talet hyllade principen om att varje land har att söka sig sin egen väg till socialismen. Denna linje möjliggjorde både bevarad solidaritet med Sovjetunionen och sympati för den dåvarande tjeckoslovakiska partiledningens försök att delvis öppna det sovjetinspirerade politiska systemet. Men samma linje blev omöjlig att upprätthålla när Sovjetunionen och Warszawapaktsstaterna invaderade Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968. Partiledaren C H Hermansson kritiserade först invasionen, men tvingades snart backa. Och de två oförenliga attityderna till rätten att välja en egen väg fortsatte att samexistera inom VPK som om ingenting hade hänt. Att detta också påverkade attityden till historien är självklart.
En annan mekanism handlar om att värna partiets särart. Alla medlemmar i Vänsterpartiet ser sig knappast i dag som kommunister i detta ords traditionella ideologiska mening, men de som gör det uppfattar sitt parti som ett parti med ett alldeles särskilt uppdrag. Kommunisterna ska vara garanten för den historiskt ofrånkomliga och oåterkalleliga övergången från kapitalism till socialism och spela den ledande rollen i samhället när omvälvningen väl ägt rum.
Denna historiska uppgift får inte svikas och partiet kan då inte heller i grunden distansera sig från de kommunistiska partier som verkligen tagit över den politiska makten och som alltså, i åtminstone denna mening, framstår som föregångare. Efter 1989 har denna lojalitet förstås främst gällt partiet på Kuba.
Ännu en faktor är behovet att stå emot ett yttre tryck och beskyllningar som man anser betingas av en önskan att bevara kapitalismens brister. Bergner skriver det inte, men som läsare kan man inte låta bli reflektionen att den som betraktar sig själv som den kraft som ska genomföra en samhällsförändring som sedan ska vara oåterkallelig inte bör vara förvånad över att andra blir misstänksamma.