"En slags chockstart på dagen"
Uppsala central en vintermorgon kl 6.25. Beckmörker, snömodd och tusentals stressade, morgontrötta resenärer. Välkommen till pendlarträsket.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Trots att det är flera minuter till avgång går de flesta med raska steg, några till och med småspringer. Det är så tidigt att det kommer att vara nattsvart ute i minst en timme till men folk är redan uppe i varv. Ruschen till pendeltåget verkar innebära ett slags chockstart på dagen.
Men det finns en person på perrongen som tar det helt lugnt, en man som står med luvan nerdragen över huvudet och en plastkasse i handen.
- Jag tror inte det här med pendling är hälsosamt i längden, det blir en stress som sätter sig i kroppen, säger han.
Fredrik Öberg, som han heter, har kommit med en försenad buss från Gottsunda och missat det tåg han hade tänkt ta till Stockholm. Där jobbar han med it-support, har pendlat till Stockholm i tre år men söker jobb i Uppsala för att slippa de tärande resorna.
Att flytta till Stockholm är uteslutet eftersom familjen trivs bra i Uppsala. Tre timmar per dag befinner sig Fredrik Öberg på resa till och från jobbet vilket motsvarar 27 dygns resande per år.
- Jag ser pendlandet som ett nödvändigt ont, det är bortslösad som kostar mig 2 200 kronor i månaden inklusive bussen från Gottsunda. Det enda positiva med tåget är att det tar mig till jobbet.
Han skulle hellre ta bilen som han gjorde förr men köerna och biltullarna har gjort det omöjligt så han har pressats in i pendlarfållan. Ombord handlar det för hans del ofta om att sova.
Att ta kontakt med okända medresenärer för att prata bort en stund ingår inte i den sociala kod som råder på Stockholmspendeln. Fredrik Öberg kan inte minnas att någon enda person försökt inledda ett samtal med honom under de här åren, utom en gång när det blev tågstopp i Märsta.
- Vi är svenskar, vi tittar åt vårt eget håll. Dessutom är nog folk på tåget ofta för trötta för att prata.
Glåmiga människor i mängder fortsätter att strömma förbi i mörkret. Då uppenbarar sig plötsligt en ljusglimt i form av tågvärden Carina Lindgren. Med ett leende på läpparna och en knallröd scarf runt halsen kommer hon gående på perrongen.
- Folk tror det inte, men det här är ett härligt jobb, resenärerna är helt underbara, säger hon och lyser. Visst kan det hända att de är arga vid förseningar men jag vet att det är min uniform och inte mig de skäller på.
Förseningar är något som UNT:s nya tågbloggare Madeleine Kihlman vet vad det vill säga. Den här morgonen ska hon ta 7.23-tåget till Stockholm men vi får vänta ytterligare en kvart innan det avgår.
- Stockholmspendeln är alltid efter tidtabellen. De senaste två veckorna har tåget hållit tiden kanske två gånger, säger hon.
Madeleine Kihlman, känd för Uppsalaborna som före detta programledare i City 106,5 och numera krönikör i tidningen City, jobbar sedan i somras på radiostationen Mix Megapol i Stockholm. I och med att hon måste hinna fram till direktsändningen kan ett längre tågstopp bli en nagelbitare.
För ett par veckor sedan var hon på väg till radiostudion när tåget fastnade en timme i en tunnel vid Arlanda.
- Efter en stund stängde de av strömmen. Vi blev sittande i totalt mörker i trekvart. När jag kom fram var det tolv minuter kvar innan jag skulle in i sändning men det gick bra även om jag inte hann förbereda mig ordentligt.
Madeleine Kihlman har nio år bakom sig som programledare i kommersiella radiokanaler och tycker fortfarande jobbet är toppen.
- Det roliga är lyssnarkontakterna, folk ringer hela tiden. Häromdan sa en lyssnare att hon ville se Babsan i melodifestivalen nästa år. Strax efteråt hade jag Babsan, som hade råkat sitta och lyssna på programmet, i luren.
Tåget rullar in på Stockholms central en kvart efter utsatt tid. Madeleine hoppar av pendeln, kastar sig ner i tunnelbanan och kommer för sent till jobbet i dag också.
Så jobbar vi med nyheter