Det var någon gång då lördagsnatten gick över till söndagsmorgon som vi promenerade in mot Alunda. Den mentala slipsen satt sedan länge knuten kring pannan och grannarna som hämtade in morgontidningen skakade på huvudet när vi passerade.
Framför mig vandrade två av mina närmsta vänner som för några år sedan både hade lärt känna och fattat tycke för varandra. Vad de sade hörde jag inte, men det utbyttes leenden där de strosade fram tätt intill varandra. Bakom mig gick ytterligare en gammal vän, som tillsammans med en ny bekantskap diskuterade allehanda ting som om de känt varandra sedan länge.
Visst jag var berusad och ett par pavor vin fanns även i vårt följe. Men jag kommer ihåg att jag tänkte att denna fantastiska känsla av att vara omgiven av kärlek och vänskap, inte bara var ett fantastiskt sommarminne utan troligen ett minne för livet. Att solen dessutom lite nyvaket reste sig vid horisonten skadade inte stämningen.
Vårt mål var Alundas egna poolområde och en värdig avrundning på en sommarfest som varat långt över ett halvt dygn. Det hade bjudits på femkamp, nya bekantskaper, nya insikter om gamla vänner och allt det där som hör en bra sommarkväll till. Vid midnatt, hade barnfamiljer och festslitna själar hälsat adjö medan vi som blev kvar höjde volymen ett par snäpp och började smida badplaner.
När jag nästa dag vaknade upp på deras gräsmatta, var det inte solen som väckte mig utan smärtan i min ena tå. Det visade sig att jag, efter att vi plaskat färdigt, hade skurit mig ordentligt på stängslet som omger poolområdet och nerifrån fotsulan gick nu en ordentlig skåra upp längs med hela tån.
Haltandes kravlade jag mig upp från gräsmattan för att leta efter mina badbyxor, innan det slog mig att några sådana aldrig hade använts. Mina strumpor fann jag däremot i rabatten. De var genomblöta, men inte av poolvatten, utan av blod. Men foten var till min glädje redan ordentligt omhändertagen med plåster och bandage.
Att bada berusad är egentligen ingen bra idé och denna krönika borde kanske komma med en varningstext i stil med "Dont try this at home". Men den fina omplåstringen var inte mitt verk, utan min väns. Någon gång kring sju på morgonen hade han letat fram sin mors första hjälpen- väska och plåstrade om mig. Så lärdomen jag tar med mig blir ändå att om man ändå ska göra dumheter så gör det i så fall i klokt sällskap. Det och att gräsmattor kan vara förrädiskt bekväma.
Några dagar har nu gått och jag haltar än. Men tår läker och minnet av det där dygnet kommer få mig fnissa barnsligt under lång tid framöver.