Polisen har till uppgift att upprätthålla ordningen. Men det vi nu sett på Taksimtorget i Istanbul har snarare varit ett angrepp mot fredliga demonstranter, på ett sätt som är ovärdigt en demokratisk rä'ttsstat – samtidigt som premiärminister Recep Tayyip Erdogan kallar sina kritiker för vandaler, plundrare och alkoholister.
Enskilda demonstranter har gått över gränsen. Många misstänker att provokatörer smugglats in bland de många tusen demonstranter som dag efter dag samlats på Taksimtorget och på andra platser i mer än 50 städer i Turkiet. Den helt dominerande bilden av demonstrationerna är nämligen att de varit värdiga och samlat människor ur alla samhällsgrupper: troende och sekulära, yngre och äldre, företagare, medelklass och arbetare, etniska turkar och etniska kurder. Det stora problemet i Turkiet i dag är inte demonstranterna utan premiärministerns auktoritära reflexer.
Turkiets inrikespolitiska problem har länge varit mer komplexa än i de flesta europeiska länder (se ledarsidan i söndags). Men nu ser vi ett helt nytt mönster. Med en lokal miljö- och stadsplaneringsfråga som utgångspunkt har människor, oavsett bakgrund och åsikter i övrigt, reagerat gemensamt mot maktfullkomlighet på den högsta politiska nivån. I frånvaron av ett slagkraftigt politiskt oppositionsalternativ har en annan typ av opposition tagit form. Regeringens ställning är inte hotad i dag, men Erdogan arbetar hårt på att underminera sin auktoritet.
Hans demokratisyn innebär att den som vunnit ett val därefter inte behöver lyssna på andra. Men det är en inställning som inte delas av alla inom hans eget parti, AKP. Istanbuls borgmästare, president Abdullah Gül, ledarna för Fetullah Gülen-rörelsen som är en av de stora islamistiska organisationerna i landet är bara några av dem som reagerat mot Erdogans språkbruk och vägran att acceptera det legitima i politisk kritik. Protesterna lär fortsätta men allra viktigast är nog vad som händer inom regeringspartiet.