Mittemot mig sitter en ung kvinna som just ska börja tvåan på gymnasiet i Uppsala. Vi träffas hemma hos Erika, som bor hos sina föräldrar, och hon är glad, uttrycksfull och inte minst söt. I dag kan hon till och med säga det själv, även om ordet söt bara råkade slippa ur henne i en bisats. Under flera års tid har hon kämpat för att ens kunna gå utanför huset.
– Jag brukade dela in ansiktet i olika delar för att hitta vad som var fel med mig, säger hon och sätter händerna framför ansiktet, först så att bara munnen syns.
Sedan syns bara näsan, sen bara ögonen och så bara pannan.
– Fast jag hittade aldrig felet på det viset. Men jag kände att något vara fel och den känslan kunde jag inte komma ifrån.
Det var just känslan av att något var fel som styrde hela henne tillvaro. Och det var luggen som skulle ligga på ett speciellt sätt. Då hade hon en rund lugg som ramade in ansiktet. Viktigt var att den täckte pannan och ögonbrynen, de inte fick synas. Lika viktigt var att hårstråna i luggen låg helt perfekt. Hon försökte med hårsprej, krämer och vax men det fungerade inte. Då kunde hårstråna klibba ihop.
Var det någon som rörde hennes lugg i skolan, gick hon in på toaletten, tittade sig i spegeln och kändes det fel, gick hon hem direkt. Hon fick mycket frånvaro i skolan, utseendet fanns i hennes tankar från morgon till kväll. Varje rast speglade hon sig.
På morgonen kunde det ta timmar innan hon kunde gå iväg och blåste det, regnade eller snöade kunde hon inte gå ut alls. Då måste hon få skjuts till skolan, att åka buss fungerade inte, då tyckte hon att alla tittade på henne och cykla var helt uteslutet med vinddraget som blir. Ibland gav hon upp, stannade hemma och la sig i stället.
När det kändes så där fel, kunde hon få attacker av panik, hela kroppen skakade och hon hyperventilerade.
Hon slutade med alla aktiviteter, kunde inte ha någon pojkvän och lärde sig att hitta på ursäkter för att inte följa med kompisarna ut. Att vara med på gymnastiken var otänkbart.
– Det var så galet många roliga saker som jag missade under de åren. Saker som jag hade velat uppleva men som inte blev av. En gång skulle göra en grej i skolan som jag sett fram emot och det var i en annan lokal men då kunde jag inte ta mig dit för att det regnade lite grann, säger hon.
Samtidigt som hon kämpade mot sitt utseende blev hon frustrerad över sitt beteende, rent logiskt visst hon att hon var älskad, att kompisar gillade henne oberoende av hur luggen såg ut, men det spelade ingen roll. Logik bet inte på hennes känslor.
– Jag visste att världen inte skulle gå under. Men när det kändes fel fick jag sådan extrem panik. Det var inget jag ville eller kunde påverka. Jag tyckte själv att det var fånigt och det gjorde mig bara ännu mera frustrerad. Ibland kunde jag sparka och slita i mig själv för att få utlopp för frustrationen.
Under perioden när det var som värst, tänkte hon att hon inte orkade leva längre. Hon led av att vara fången i sitt utseende, såg framför sig hur hon skulle behöva dras med det år efter år. Det fanns ingen operation som skulle kunna hjälpa henne att bli ”rätt”. Just att det inte skulle gå över gjorde att hon tvivlade på att hon skulle orka.
– Jag såg bara sjukdomen, och mig själv som ett psykfall. Bara med en av mina kompisar jag kände mig som en människa. Med henne vågade dra tillbaka mitt hår, det gjorde jag knappt hemma. Hon stöttade mig otroligt och följde alltid med i skolan och pushade mig att göra saker. Hon var min fristad, säger Erika.
Erikas mamma insåg tidigt vad hennes dotter led av. Ovanligt nog hade hon kunskap om BDD, en släkting var också drabbad sedan flera år. När Erikas mamma ringde till BUP gav hon sig inte förrän hon fick kontakt med någon som var expert på BDD.
– Det var en enorm fördel att veta en del om BDD och framför allt att det finns. Det dröjde bara ett par veckor innan Erika fick komma dit, säger Erikas mamma.
Till en början fick Erika medicin och därefter kbt-terapi. Dels i form av samtal med psykolog för att bota depressionen, dels fick hon göra en massa övning med en psykologkandidat för att lära sig bemästra sin BDD.
– Många tror att medicinen gör en frisk men den lägger bara grunden för förändring. Resten är ens eget ansvar. Det var övningarna som gjorde att jag fick livet tillbaka, att jag kan cykla och njuta av det och tycka att shit! – va bra jag är som fixade det. Även om jag har vissa tankar kvar. Men lite fåfäng får man vara. Det är alla.
I början kunde övningarna gå ut på att hon skulle gå utanför dörren i blåst. Bara att gå ut och vända gjorde att hon kunde bryta ihop. Så ångestladdat var det. En annan jättesvår övning var att titta på foton av sig själv och objektivt beskriva vad hon såg. Första gången slutade det med att hon bara grät hejdlöst. Successivt klarade hon av allt fler situationer och en dag vågade hon gå till frisören och klippa sig.
– Jag hade kämpat som en idiot för att gå dit. Men att klippa luggen var hemskt. Jag grät i dagar efteråt. Allting bara rasade samman men efteråt blev det som en pånyttfödelse, säger hon.
Trots att hon bara är 17 år har hon redan varit med om en vändpunkt i sitt liv.
Numera har hon pojkvän och snelugg. Luggen är inte pedantiskt stajlad och hennes ögonbryn syns i pannan. Hon tar ögonkontakt, det gjorde hon inte förut, och kan berätta för vänner som hon litar på om sin sjukdomsperiod, men ännu inte för alla. Därför vill hon också vara anonym i artikeln och har egentligen ett annat namn.
Hennes sjukdom är stämplad med fördomar och hon vet hur trist det är att bli avfärdad som fåfäng. Men nu när hon berättar om sin bokstavskombinationen förstår människor att det är allvar.
Lotta Frithiof