Tjetjenerna fick återvända efter ”tövädret” 1956 och när Sovjetunionen föll samman försökte man utnyttja tillfället att helt bryta med Ryssland. Men medan man i den ryska sovjetrepubliken kunde acceptera att andra sovjetrepubliker som Estland, Ukraina eller Georgien gick sin egen väg var detta otänkbart för de så kallade autonoma republiker (ASSR) som ingick i själva Ryssland. Skulle man släppa någon av dessa så fruktade man att hela den ryska federationen skulle falla samman.
De två krigen blev extremt brutala och bidrog både till att bryta ned det tjetjenska samhället och till att demoralisera den ryska armén. Den tjetjenska självständighetskampen fick allt starkare islamistiska förtecken och drog till sig jihadister från olika delar av den muslimska världen. Samtidigt gav kriget president Vladimir Putin möjlighet att tillskansa sig allt större makt medan en otäck misstro mot ”mörka” människor från Kaukasus spreds i det ryska samhället.
Putins ”lösning” blev till sist att formellt behålla kontrollen över Tjetjenien men lämna över den dagliga maktutövningen till klanledaren Ramzan Kadyrov, son till en tidigare president i republiken. Kadyrov är snarare en gangster än en politiker och styr Tjetjenien som om landet och dess invånare vore hans personliga egendom. Huvudstaden Groznyj har återuppbyggts och investeringar från arabvärlden har strömmat in, samtidigt som korruptionen grasserar och landet islamiseras av Kadyrovs regim.
I stället har krig och terrordåd flyttat över till Tjetjeniens grannrepubliker, till exempel Dagestan. Om det fanns alternativ till den brutalisering som skett så har de i alla fall aldrig prövats.