De speglar motstridiga politiska intressen, inklusive motstridiga inställningar till Muslimska brödraskapet. För somliga är brödraskapet en folklig, demokratiskt inriktad organisation på religiös grund, för andra är det fråga om en närmast totalitär rörelse med anspråk på att utöva total kontroll över statsmakten.
Militären hävdar att man, precis som när Mubarak avsattes, endast följer en tydligt manifesterad folkvilja. Men obestridligen har också den avsatte presidenten Muhammad Mursi talrika anhängare. Man kan inte utesluta att han eller någon ersättare för honom skulle vinna på nytt om ett korrekt val skulle genomföras. Men många islamister kan dra slutsatsen att val är meningslösa.
Den opposition som anser sig ha segrat genom arméns ingripande gör anspråk på att representera ett brett tvärsnitt av Egyptens befolkning. Här finns sunnimuslimska religiösa auktoriteter från al-Azharuniversitetet, kopter, unga demokratiaktivister, politiska partier som gör anspråk på att vara liberala eller socialdemokratiska, kvinnoorganisationer – men också gamla anhängare till den störtade Mubarakdiktaturen. Alla som protesterat mot Mursi är inte övertygade demokrater.
I själva verket finns ett uppenbart demokratiskt underskott på båda sidor. Mursi valdes i ett presidentval som av allt att döma var korrekt – men han och hans närmaste förtrogna inom Muslimska brödraskapet tolkade uppenbarligen valsegern som ett mandat att ignorera alla som stött andra kandidater. Mursi talade ibland i allmänna ordalag om dialog, men utfärdade samtidigt dekret som gav honom själv rätt att stifta lagar i parlamentets ställe. Den nya författning som Egypten behövde trumfades igenom i en forcerad process där oppositionens synpunkter helt ignorerades. Så uppträder ingen demokrat.
Men det är inte samma sak som att en islamistisk ideologi måste leda till en ihålig demokratisyn. Det är naturligtvis fullt möjligt att både stå för värden och principer som kan härledas ur islams intellektuella och moraliska tradition och samtidigt inse att andra kan tänka annorlunda. Inser man det förstår man också att politik i en demokrati går ut på att finna gemensamma lösningar som tillåter minoriteten i dag att bli majoritet i morgon och som skyddar alla medborgares lika rättigheter, oavsett kön eller trosuppfattning.
Det handlar inte om den ena eller andra religionen utan helt enkelt om en bristande insikt om vad demokrati är – eller kanske snarare en oförmåga eller ovilja att förhålla sig till det som kan kallas för maktens problem.
I ett optimistiskt scenario – skisserat bland annat av Rami G Khouri, vid den inflytelserika Beiruttidningen Daily Star – kan Mursis fall leda till att insikterna om vad en fungerande demokrati innebär förstärks såväl inom Muslimska brödraskapet, militären som den sekulära oppositionen. Också i Europa förutsatte övergången till demokrati att olika grupperingar insåg att de var tvungna att samexistera med andra. Demokratin kännetecknas inte av att den som vinner val kan göra vad som helst utan av att det finns institutioner som begränsar också de valda ledarnas makt.
Egypten behöver, precis som alla länder, många övertygade demokrater. Och definitionen på en övertygad demokrat är alltid att hon eller han accepterar att makten kan förloras i nästa val.
Accepterar man detta så förstår man också att press och andra massmedier måste vara fria att granska och ifrågasätta också demokratiskt valda makthavare, att det finns gränser för statens maktbefogenheter och att olika statsorgan måste balansera varandra. Dessutom förstår man att spelreglerna i en demokrati måste beslutas i en process där också de som för ögonblicket är i opposition kan känna sig trygga och respekterade. Mursi klarade inte detta. Gör Egyptens nya makthavare det?