Klöverängen ner mot Alsikesjön var fylld av bilar och inne i kyrkan hölls tacksägelsegudstjänst. Samtidigt förberedde kvinnor av olika nationalitet den buffé som skulle serveras inne i den stora, före detta skolsalen. Bland dem fanns Sabina Prelic och dottern Melissa. Melissa och hennes bror Amar bodde i Alsike kloster under hela sin barndom. De flydde från Serbien 1991. Tiden i Alsike har hon glada, varma minnen från.
– Alsike är ett väldigt kärt ställe för mig, ett verkligt hem. Vi var 18 barn som bodde här då, så jag hade alltid sällskap, säger Melissa som minns roliga, händelserika dagar trots att de ju inte kunde röra sig fritt. Barnen gick i "klosterskola" här i den stora skolsalen som nu står festklädd med vita dukar, blommor och levande ljus.
– Å, jag älskade den där skolan! Alla engagerade sig för att vi skulle få undervisning. Nån kunde franska och lärde ut det, syster Karin undervisade i svenska och matte, och det kom lärarpraktikanter utifrån som ville hjälpa oss. Det var jättebra undervisning! På Ängebyskolan i Knivsta visste de att klosterbarnen från Alsike var duktiga i skolan, säger Melissa.
Så småningom fick hennes familj stanna i Sverige, och de flyttade till en lägenhet i Knivsta. Det var inte oproblematiskt. Hon minns fortfarande hur liten lägenheten kändes och hur tyst det var där jämfört med i klostret.
– Det var verkligen att kastas ut i det främmande. Klostret var ju vårt hem. Jag och min bror satt där vid köksbordet och tittade på varandra, säger Melissa som själv läste vidare och i dag pluggar samhällsplanering vid Stockholms universitet. Som vuxen har hon tänkt på hur märkligt det var att systrarna Ella, Marianne och Karin aldrig någonsin visade ilska, otålighet eller trötthet trots pressade förhållanden.
– De vuxna flyktingarna mådde dåligt, och ibland kunde det brista för någon. Men systrarna var alltid lika vänliga och jätteduktiga på att hålla uppe humöret på folk. Jag ser upp till dem alla tre.
Många av dagens gäster hade likt Melissa en gång bott här i klostret, och det blev många tårfyllda möten när människor från Kosovo, Bangladesh och Iran nu återsågs igen efter tio–tjugo år - representanter för flyktingvågor från de senaste decenniernas konflikthärdar i världen.
När gudstjänsten avslutats började så kyrkobesökarna strömma in i skolsalen under överinseende av bland andra akademiintendent Per Ström, som hade ett styvt arbete med att få de många gästerna på plats. Här fanns representanter för det politiska livet i form av bland andra förre integrationsminister Erik Ullenhag, Per Bill och Erik Weiman. Landshövding Peter Egardt ingick också i gratulantskaran. Svenska kyrkan var väl representerad med bland många andra förre ärkebiskop Gunnar Weman och biskop emeritus Björn Fierstedt. Från Holland kom John van Tilburg som överlämnade en sten från ett holländskt kloster.
– Han var med för 25 år sedan då klostret raidades av polis i jakt på flyktingar, och hjälpte oss mycket, sa syster Karin som apropå den historiska razzian berättade att 700 kyrkor över hela Europa under ett par dagar kontaktade Uppsalapolisen för att protestera.
– Då sa Uppsalapolisen till oss: "Ni har många vänner", sa syster Karin, synbart rörd över uppslutningen.