Ett löfte är alltid ett löfte
Regeringens studentsatsning består av två steg, där det första är den nya nivån på studiemedlet som träder i kraft vid årsskiftet. Steg två är en höjning av fribeloppet, det vill säga det en student får tjäna utan att studiemedlet sänks, med 30 000 kronor från och med 1 januari 2011.
Som debatten kring studenters ekonomi förs, är det höjningen av studiemedlet som kommer att få störst medialt utrymme, men egentligen är det höjda fribeloppet viktigare. Med de nya reglerna kommer fribeloppet att ligga på en sådan nivå att ingen student längre behöver fundera på om inkomsterna från sommarjobb och extrajobb under terminerna blir för höga.
Det skulle inte förvåna mig om även regeringen tycker att höjningen av fribeloppet är mest angelägen. De 350 kronorna i extra studiemedel känns mer som en alibiåtgärd för att slippa en svekdebatt inför valet. Fram till nu har det hetat att en höjning av studiemedlet är önskvärd men av budgettekniska skäl inte möjlig. Kostnaden för studiemedelsreformen landar på mycket beskedliga 200 miljoner kronor - och ska i huvudsak vara egenfinansierad.
Skulle en sådan modest kostnadsökning ha varit omöjlig när statsbudgeten slog överskottsrekord på överskottsrekord? Knappast, och det har förstås finans- utbildningsdepartementet vetat hela tiden. Att inte ge efter till en bidragskrävande studentlobby har varit viktigare än att hålla ett vallöfte. Till nu, vill säga.
Och det är för väl att regeringen höjer studiemedlet, även om det luktar valfläsk lång väg. Inte för att det är synd om studenterna, för det är det inte. De senaste åren har studenternas ekonomi förbättrats. Däremot kan man inte lova någonting, säga att det är oerhört angeläget för att sedan strunta i att göra någonting.
Nu slipper regeringen en svekdebatt och studenter som missnöjesröstar på oppositionen. Kraven från Sveriges förenade studentkårer blir man dock inte av med, men det hade man nog inte räknat med. Det regnar ju trots allt alltid på midsommar.
Så jobbar vi med nyheter