För ett svenskt homopar kan det till exempel innebära att den ena personen inte har rätt att flytta med sin maka eller make till ett annat EU-land på samma villkor som makar i ett heteropar.
Fler och fler blir också kära när de reser mellan EU:s 27 medlemsländer. 13 procent av äktenskapen i EU är gränskorsande i någon mening. I ett sådant fall har EU-kommissionen kritiserat Polen, som hindrat ett polskt-spanskt pars möjligheter att gifta sig i Spanien.
Men särskilt beklämmande blir det just för hela familjer som upplöses juridiskt i ett annat EU-land. Ett exempel uppmärksammades i New York Times (25/7). I en familj med två kvinnliga makar, den ena från Finland och den andra från Italien, erkänns inte den ena föräldern av myndigheterna.
EU-kommissionen bör hålla sig borta från medlemsländernas familjerätt. Att göra den till en EU-angelägenhet skulle skapa starka motsättningar och sannolikt leda till ett bakslag för liberal politik. Förhoppningsvis kommer fler länder själva att gå mot att erkänna samkönade par juridiskt. Men det kommer att ta lång tid innan EU:s alla medlemmar är där.
Tills dess behöver Sverige och andra länder för det första, värna de friheter som vi uppnått nationellt genom vår äktenskaps- och familjelagstiftning och, för det andra, fördjupa de grundläggande rättigheter som par och familjer har inom EU.
Just nu förbereds i EU en stor genomgång av hindren för personers fria rörlighet. Det innebär ett tillfälle att påtala problemen som de stora skillnaderna inom medlemsländerna för med sig. I de fall där större trygghet inte omedelbart står i konflikt med nationell lagstiftning, måste rättigheterna bli tydligare. Det gäller särskilt vårdnadshavares status och giftas rätt som medföljande inom EU.