Europa är värderingar

Solen sken och Karlsbron stod där den alltid har stått, men annars var myc-ket annorlunda när jag i våras åter besökte Prag, elva år efter mitt förra besök. Förra gången hade det visserligen gått nästan tio år sedan kommunistregimen föll, men staden kändes ändå annorlunda. De centrala delarna var samma turistparadis som nu, men man behövde inte åka många stationer med spårvagnen för att hitta en annan stad. Det andra Prag var fattigt och nergånget. Det var en stad som ville vara en del av resten av Europa, men som ännu inte var det.
Elva år senare har allt förändrats; Prag och Tjeckien är Centraleuropa, inte Östeuropa. Det är tydligt att tiden under kommunistiskt styre bara var en parentes i historien. För de som inte har något minne av järnridån och östblocket är staden precis lika europeisk som Wien, München eller vilken annan centraleuropeisk stad som helst. Den enda skillnaden är att maten och ölen är lite billigare.
Med mitt senaste Pragbesök i bakhuvudet känns inte EU:s utvidgning med tio nya medlemsländer 2004 och sedan Bulgarien och Rumänien 2007 som någonting onaturligt, snarare som en återgång till normaltillståndet. Det som binder samman den Europeiska unionens medlemsländer är inte främst geografin, utan gemensamma värderingar.

Kol- och stålunionen, det som sedermera blev EU, bildades för att trygga freden i Europa: Aldrig mera krig var målet, ekonomisk integration medlet. I takt med att Kol- och stålunionen blev EEC, EG och till sist Europeiska unionen vidgades samarbetet till att handla om mer än slopade tullar och fri rörlighet. EU har de senaste decennierna blivit ett sätt att uppmuntra byggandet och bevarandet av stabila demokratiska institutioner.
Spanien, Portugal och Grekland hade inte varit demokratier under särskilt många år när de blev medlemmar av vad som då var EG. Kanske hade inträdet fungerat bättre om man väntat ytterligare några år, men symbolvärdet för nyblivna demokratier att upptas i en likaledes demokratisk gemenskap var så mycket större.

När de nya demokratierna från Central- och Östeuropa ansökte om EU-medlemskap, ställdes höga krav. Utan demokrati, skydd av grundläggande mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat var dörren stängd. Även ekonomin måste vara i ordning.
Med ett hägrande EU-medlemskap genomfördes reformer i de blivande medlemsstaterna. Det är tveksamt om utvecklingen till moderna demokratier hade gått lika fort om det inte varit för EU. Detsamma går att säga om den ekonomiska utvecklingen. Fram till dess att den ekonomiska krisen slog till med full kraft, växte ekonomin i de nyblivna medlemsstaterna, både före och efter EU-inträdet, rekordsnabbt. De tillväxtsiffror som uppvisades har resten av Europa knappt ens sett under rekordåren på 50- och 60-talen.
Av den anledningen går det inte att stänga dörren och säga att EU har vuxit färdigt. EU har ingen fix gräns, det finns inget som säger att unionen inte kan ta emot fler medlemsländer. Det är inte om man befinner sig på den ena eller andra sidan en bergskedja eller flod som borde avgöra om man kan släppas in unionen, inte heller vilken religion man tillhör. Det som borde avgöra är om ansökarlandet uppfyller de högt ställda kraven på demokrati, rättsstat och respekt för alla människors lika värde.
Dessa idéer förenar inte bara EU:s nuvarande medlemsländer och de ska heller inte bara vara förbehållna medborgarna i dessa stater. EU:s utvidgning bör fortsätta. I vilken ordning den sedan sker bör bestämmas av när de respektive staterna uppfyller medlemskriterierna och när det är praktiskt möjligt att släppa in nya medlemmar. Med den ordningen faller det sig naturligt att några av länderna på Balkan ligger närmast, medan möjligheterna för andra länder, som Vitryssland, Ukraina och Turkiet ligger betydligt längre fram i tiden. Men det betyder inte att dörren är stängd. Längtan efter EU kan göra underverk för mänskliga rättigheter och demokrati. Europa är mer än geografi.