"Få vill ta tag i frågan"
Vem ska få vård och vem blir utan när resurserna inte räcker? - Utåt säger politikerna att de har råd att ge all tänkbar vård men de vet att det i verkligheten inte är så, säger Per Carlsson vid Prioriteringscentrum.
Enligt professor Per Carlsson, chef för Prioriteringscentrum, är frågan om prioriteringar den hetaste potatis som vården har att hantera, men få vill ta i den.
- Därför skjuts diskussionen upp tills läget blir akut, och under tiden missar man chansen att göra väl avvägda val.
Han menar att följden blir en snedvriden debatt.
- Ofta blir det lösryckta reportage kring någon enskild patient som förvägras en bra medicin. För folk blir det här obegripligt och besluten godtyckliga. I stället måste man förklara för medborgarna att det finns gränser för vad vården har råd med och att det är nödvändigt med genomtänkta val kring vad som måste prioriteras, menar Per Carlsson.
2003 blev landstinget i Östergötland först i landet med att göra prioriteringslistor. Olika åkommor rangordnades från 1 till 10. Till exempel åderbråck utan smärtor fick siffran 10 och patienten fick veta att det inte blev någon operation. I andra fall handlade det om att få en hörapparat i stället för två.
- Den stora skillnaden var att man började göra det öppet som tidigare varit dolt. Landstinget i Östergötland hade kunnat fortsätta som tidigare med att ställa folk i kö, men den här gången ville man inte använda det som buffert vid ekonomiska problem.
Det säger Hans Starkhammar, chef för onkologiskt centrum vid Sydöstra regionen, som var med och utformade prioriteringslistorna.
Det hela utlöste en mediestorm.
- Orsaken var kanske att det vuxit fram en föreställning bland medborgarna att man alltid skulle få den vård man önskade. En del såg listorna som en nedmontering av vården men det var ett sätt att ta ansvar genom att landstinget lade resurserna där de bäst behövdes.
Hans Starkhammar menar att fördelningen av resurserna riskerar att ske på ett mindre genomtänkt sätt vid landsting som använder sig av mer traditionella metoder. Exempelvis kan en klinikchef som är duktig på lobbyarbete skaffa stora anslag till att den egna verksamheten. Västerbotten är ett av de landsting som på senare tid upprättat prioriteringslistor och hundratals insatser har strukits bort. Man utför inte längre omskärelse av icke-medicinska orsaker, det tas inte blodtryck på oroliga patienter, det är färre återbesök för vissa patientgrupper, färre receptfria läkemedel skrivs ut etc.
- Vi har tagit bort insatser för cirka 120 miljoner kronor men satsat lika mycket på annat, berättar Levi Bergström (S), ordförande i landstingsstyrelsen i Västerbotten.
Pengarna från det som prioriterats bort ska i stället gå till bland annat infektionsmedicin, hjärtsjukvård och fler vårdplatser inom psykiatrin.
Erik Weiman (M), ordförande i landstingsstyrelsen i Uppsala, håller med om att det behövs mer öppenhet vid fördelningen av vård-resurserna.
- Men prioriteringarna ska vi politiker inte lägga oss i, de ska skötas av den medicinska professionen. Politiken ska ställa upp mål för vad som ska utföras och sedan svara för uppföljning och kontroll, anser Erik Weiman.
Några prioriteringslistor finns inte inom sjukvården i Uppsala län. Björn Ragnarsson, sjukhusdirektör vid Akademiska sjukhuset, tycker att de kan vara krångliga att arbeta med.
- Prioriteringslistor måste ständigt uppdateras och implementeras bland personalen, man kan nå målet på andra sätt.
- Men frågor om prioriteringar måste lyftas upp och det måste föras mer aktiva diskussioner med politikerna.
Så jobbar vi med nyheter