– Jag har alltid gillat ånglok och min syster ordnade så att jag fick följa med i loket när jag fyllde 30. Sen fick jag frågan om jag inte ville bli aktiv, och jag svarade ”javisst”, säger Anders Ljung.
Det var 15 år sedan. Nu har han titeln trafikchef i föreningen men har skött i princip alla arbetsuppgifter kring tåget.
– Jag brukar alltid ha turen som stins den sista dagen för säsongen. Folk känner igen mig på det röda bandet i mössan och på att trumhinnorna slår ihop när jag annonserar tågavgångarna. Det hörs att det är jag som ropar ut, berättar han.
För att kunna köra ett ånglok behöver man vara både en duktig mekaniker och känna till banan väldigt bra. Ångloksförarna turas om att vara eldare. Och båda arbetsuppgifterna kräver god framförhållning.
Eldaren behöver börja elda tio minuter före en uppförsbacke. Och som lokförare är svårigheten att bromsa rätt.
– Det är hopplöst när man inte hittar längs banan. Jag var utlånad till en museijärnväg i Västergötland och det var jättesvårt. Jag lärde mig aldrig att hitta några hållpunkter längs banan. Här kan jag varje liten svacka mellan Uppsala och Faringe, säger han.
Landets olika museiföreningar hjälper varandra med personal om det behövs. Och här är erfarenheten från Lennakatten en bra merit.
– Vi har en bana på 33 kilometer och några rejäla backar. Så vi klarar de flesta andra lok. Starten, med backen ut från Faringe, är som en rejäl käftsmäll. Där har man ljudet, lukten och värmen från loket. Det är så ballt, säger han.
På ett år görs 33 000 enkelresor med Lennakatten. Och för att trafiken ska flyta krävs stora arbetsinsatser. Allt arbete är ideellt.
Anders Ljung börjar förbereda trafiksäsongen redan i oktober när han kikar på hur bemanningen ser ut och lägger tidtabellerna.
– De flesta av passagerarna vill åka ånglok åt ena hållet. Så det försöker vi ta hänsyn till i tidtabellen.
Under sommarens högsäsong behövs 25 personer per dag för att hålla trafiken i gång. Totalt görs 1 200 dagsverken i trafiken på ett år av föreningens medlemmar. De som gör flest ligger kring 60. De senaste åren har Anders Ljung legat på ungefär 40. Men han säger själv att han gör ett dygnet runt-arbete under tre månader.
Hur hinner man med?
– Vi har många som är pensionärer. De yngre som inte har familj tar några pass på helgen. Själv har jag sån tur att jag har en ekonomi som gör att jag inte behöver ett vanligt jobb, säger han.
I föreningen finns både tåg- och tekniknördar av olika slag. Men bara för att man jobbar i en järnvägsförening är inte tåget ett självklart transportmedel.
– Jag är fanatisk bilist. Jag är uppväxt med att man tar bilen överallt för att det är praktiskt. Mina föräldrar bodde i Sollentuna och hade väl knappt sett en tunnelbana på vykort ens. Men jag försöker minska på bilåkandet så att jag bara tar bilen när jag måste, säger han.