Färd med världens lyxigaste tåg

Champagnen letar sig sprittande ner i glaset, ackompanjerad av en välklädd liveorkester. Tar en liten klunk. Sjunker bakåt, nedåt, omfamnad av en mjuk fåtölj. I Rovos Rails stationsbyggnad i Kapstaden doftar det patinerad lyx. Svunna tiders storhet tycks dröja sig kvar i väggarna. Överallt i den stora byggnaden är den känslan förstärkt av lampor, bord och soffgrupper i 1930-talsdesign. Champagnen leker med tungan. Stressade rese- och jobb-axlar sjunker ner mot viloläge.

En visselpipa bryter lugnet. På perrongen landar det tomma glaset med ett kling mot en silverbricka. Pride of Africa står putsad och redo. Tanter med stora stråhattar som slänger än hit och än dit skyndar ombord. Tåget gungar till och börjar gnisslande röra på sig. Kapstaden och det majestätiska Taffelberget ligger snart bakom oss. Några graffiti-målade hus i stans utkant vinkar av oss innan vingårdar, en strutsfarm och oändliga, torra gräsplatåer tar vid utanför fönstret. Världens lyxigaste tågresa har börjat.

Dudunk, dudunk. Väskorna är redan på plats i den rymliga, 11 kvadratmeter stora, kupén som ska vara mitt hem i två dygn. Blanklackade mahognyväggar speglar sig i varandra. Tjocka, fluffiga handdukar och en badrock med sigill ligger redo för att användas. Slänger mig på sängen, stor nog för tre. Sluter ögonen. Vad är det som gör det så speciellt att resa med tåg? Kanske är det lugnet och det rytmiska dunkandet från rälsen. Kanske är det vyerna som rullar förbi utanför fönstret. Eller så är det den historiska aspekten av att det var så här man reste förr när världen var mer oupptäckt, mer exotisk och mer främmande.

I den vackra loungevagnen av trä i slutet av tåget sitter mina medpassagerare med nya välkomstdrinkar i händerna. Förutom väl dolda moderniteter som luftkonditionering och kylskåp så är allt annat som en resa till en tid som känns mer pompös, mer kolonial, mer Hemingway. Färgskalan blir sällan djärvare än cigarrbrun och vaniljvit.

Vi är bara 24 stycken ombord och alkoholen har inte riktigt brutit isen mellan oss. Det är en brokig skara, med nationaliteter som sträcker sig från Japan till USA och allt däremellan. I luften vibrerar förväntningar. Det är som om vi allihop satt i Fritt fall-attraktionen på Liseberg och väntade på att bromsen ska släppa. Rovos Rail kostar på sträckan Kapstaden-Pretoria från drygt 10000 kronor upp till 22 000 kronor, beroende på val av kupé. Flyg och extra hotellnätter ingår ej i summan. För många ombord är detta den stora resedrömmen som de sparat pengar till under lång tid. It better be good.
- Fantastiskt tåg och fantastisk service! kvittrar en uppklädd dam, när jag slår mig ner i fåtöljen bredvid.
- Ja, jo, muttrar hennes make ur sitt burriga grå skägg. Men i deltagarlistan står det att vi är britter. Vi är från Irland. Jag tror inte att de riktigt förstår att...
- Ja, det är viktigt för Richard förstår du, säger damen med ett halvkvävt champagnefniss och lägger armen om sin man, dagen till ära klädd i en urtvättad Metallica-t-shirt.

Rovos Rail var sydafrikanska miljonären Rohan Vos dröm. Med sin förmögenhet, skapad genom framgångsrikt företagande inom bilreservdelsindustrin, påbörjade han sitt tågprojekt i mitten av 1980-talet. Tågskisser, tågdelar, lok och vagnar letades fram från hela världen. Vagnar stod på skrotupplag, som sommarstugor ute i bushen och på museer. De byggdes om och byggdes till. Mycket var också tvunget att produceras på nytt. Med varsam hand så skapades till slut drömmen: ett vackert lyxtåg, med inredning, detaljer och vagnar från 1930-talet.

Rohans fru Anthea skötte inredningen, medan Rohan med medhjälpare ägnade sig åt att bygga vagnar och reservdelar. I dag har företaget Rovos Rail hela sju ånglok i sitt stall (där det äldsta är från 1893) och tre kompletta tåg - ett med 14 vagnar och två med 22 vagnar. Rutterna sträcker sig från tvådygnsresor mellan Kapstaden och Pretoria till 49 dagars resor från Kapstaden till Kairo, där vissa sträckor flygs med Rovos Rails egen DC-3:a från 1940-talet.

Lilla byn Matjiesfontein möter med palmer, eftermiddagssol och en liten docksöt stationsbyggnad i trä. Det viktorianska samhället, som grundades 1890, har restaurerats till sin fornstora glans. Nu är det i stort sett bara Rovos Rail som slår till sina bromsar här ute mitt i ingenstans. Byn blir till en bensträckare och ska nog inte ses som något annat, även om Rovos Rails katalog utlovar an impressive museum on the platform.

Tjugotre hattar lämnar tåget. Det irländska paret ser här sin chans till en rejäl pint och försvinner snart med raska steg mot den lilla puben på ortens enda hotell, Lord Milner Hotel.
Stoppet är kort. Ett visselpipeblås, och vad jag gissar en pint eller två av Guinness, senare stånkar Pride of Africa vidare norrut genom det gigantiska slättlandskapet the Great Karoo.

I min kupé luktar det svagt av tvättmedel. På en galge hänger min vita skjorta nystruken. En topprestaurang, om så inrymd i en tågvagn, kräver sin dress code.
Mina bordsgrannar blir Hilmar och Susanne Stock, ett smekmånadspar från Frankfurt, glada i champagnen, glada i varandra, glada i livet.
- Först åker vi med Rovos till Pretoria, sedan blir det safari i Krügerparken. Vi skippade allt vad stort bröllop hette och satsade pengarna på denna resa istället. Det är ju vi som ska njuta i första hand, tänkte vi.

Servitörer klädda i skjorta och väst glider ljudlöst upp mellan oss med digra vinlistor och påkostade menyer. Fingret glider upp och ned över svåra ord. Stannar så småningom på Honey and Mustard Rubbed Springbok Loin Medallions with Red Wine Poched Prune and Cinnamon Sauce - mör springbocksantilop, kort och gott. Vinglaset, i kristall förstås, fylls med sydafrikansk shiraz. Utmärkta val, visar det sig.
Servicen är lika perfekt som maten. Man känner sig uppassad, men aldrig påpassad. Tomma vinglas fylls på knappt utan att man märker det. Efterrätter och kaffe lyfts fram och bort med samma finess.
- När de fick reda på att vi var på smekmånad så uppgraderade de oss till en Royal Suite, som är den största kupén på 16 kvadrat, berättar Hilmar medan vi gemensamt drar oss tillbaka till loungen, längst bak i tåget.
Susanne beställer champagne till sig och nyblivna maken. Jag tar en Bailey's.

Vi sätter oss utomhus, på robusta mahognysäten. Natten är stjärnklar och varm. Här och var brinner en eld ute i vad som tycks vara ingenstans. Från cigarettglöd i mörkret hörs: Hello! Vi vinkar ut i natten. Sömnen bäddar sakta in huvudet i mjukaste bomull. Sover snart så som man bara kan göra på räls och hav.
Frisk morgonluft genom öppet fönster. Sol som smeker räls och tåg. Njuter av långsam frukost, med allt och lite till.

Vårt längsta stopp under resan blir Kimberley, vars järnvägsstation liksom Matjiesfonteins är byggd i viktoriansk stil. Bjälkar i gjutjärn välver sig över plattformen när tåget rullar in i 1800-talet. Det lilla samhället är Sydafrikas frälsning - och dess diaboliska baksida. Det var här den stora diamantruschen startade. Över tre ton diamanter har plockats upp i Kimberley sedan slutet på 1800-talet. Resultatet är en jättegrop, som nu kallas för the Big Hole. I dag utgör hela området ett av världens största museum - och ett intressant sådant. Bäst är, förutom själva Big Hole, det välbevakade diamantvalvet.

Här kan du se all världens diamanter: rosa, svarta, gula, vita, blåa... stora som nävar, små som knappnålar. Jag har aldrig sett så många vackra färger på diamanter.
- Du kan köpa en färgad diamant som är tio gånger dyrare än en vit diamant, men din tjej kommer inte vilja ha den. Hennes tjejkompisar kommer nämligen tro att den är fejk. Så såklart vill alla tjejer ha vita diamanter! säger vår guide och slår ut med armarna.

Två dagar går fort även i sakta mak. Utanför Pretoria tätnar bebyggelsen och trafiken på spåret ökar. Moderna tåg dundrar förbi oss, medan vi står i vänteläge på sidospår. Snart gör vi ett längre stopp. Ett gammaldags ånglokomotiv kopplas på och ersätter det moderna loket som tagit oss från Kapstaden och hit. Hattar och bakar rusar ut och fotar.
Orkestermusik och glas med champagne möter oss när vi en stund senare gnisslar in på Centurions tågstation - lite rundare, lite lugnare och lite fattigare än två dagar tidigare.