Färre fästingar med många lodjur
En stark lodjursstam kan vara positivt för människors hälsa. Med sina matvanor bidrar lodjuren till att hålla nere mängden fästingar i naturen och minska risken för att människor ska smittas av fästingöverförda infektioner som TBE och borrelia.
- Både vår egen och andras forskning pekar på att topprovdjuren lo och varg faktiskt spelar viktiga roller även för människors hälsa. Tyvärr har denna fråga inte alls kommit fram i debatten. Ser vi till vår egen hälsa skulle vi ha nytta av fler lodjur och vargar, säger han.
Att lodjur och även vargar kan bidra till att hålla nere mängden fästingar i naturen beror framför allt på att de har rådjur som bytesdjur. För att fästingar ska kunna föröka sig behöver fästinghonorna först suga blod -och rådjur är en viktig källa till dessa blodmåltider.
- Flera undersökningar har visat att det finns ett nära samband mellan rådjursstammens storlek och antalet fästingar i naturen. Så när topprovdjuren river rådjur bidrar de samtidigt till att göra det svårare för fästingarna att föröka sig, säger Björn Olsen.
När fästingar suger blod från ett infekterat djur kan de få i sig bakterier eller virus från djuret som de vid nästa blodmåltid kan föra vidare, till exempel en människa.
- Rådjur förser inte fästingarna direkt med sådana smittämnen, men genom att gynna fästingarnas förökning spelar de ändå en viktig roll för smittspridningen. Ju fästingtätare ett område är, desto större är risken för att bli smittad av till exempel borrelia, säger Björn Olsen.
Det är rådjurstäta områden i bland annat Uppland och södra Sverige som har både mest fästingar och högsta andelen fästingar som innehåller borreliabakterier.
Ett annat smittämne som sprids av fästingar är TBE-viruset, som orsakar hjärninflammation. Även om andelen fästingar som kan sprida TBE är mycket lägre än andelen fästingar med borreliabakterier har antalet fall av denna virusinfektion ökat kraftigt under de senaste årtiondena och spridits till allt vidare geografiska områden. I en nyligen gjord studie undersökte Björn Olsens forskargrupp om det fanns något samband mellan å ena sidan antalet fall under en 20-årsperiod av TBE i Uppsala, Stockholm och Södermanlands län, å andra sidan förekomsten av flera olika djur i naturen.
- Vi fann ett nära samband mellan främst rävstammens storlek och antalet TBE-fall. Även på kontinenten har forskare funnit liknande samband mellan en växande rävstam och ökad spridning av TBE till människor, säger Björn Olsen.
Många frågor återstår att besvara om rävarnas roll för spridningen av TBE, till exempel om fästingar kan få i sig viruset när de suger blod från rävarna eller om viruset finns i något annat djur som rävarna livnär sig på. I en utvidgad studie försöker Björn Olsens forskargrupp få mer kunskaper om dessa samband. Vid sidan av rådjur, harar och andra små däggdjur finns även rävar med på lodjurens matsedel. Med färre lodjur i naturen ökar därför rävarnas chanser att överleva och föröka sig.
- Redan nu finns enligt min mening starka skäl att varna för att den pågående lodjursjakten, genom att gynna rävstammens storlek, på sikt leder till att antalet TBE-fall ökar ytterligare och sprids till fler områden, säger Björn Olsen.
Men kan inte jägarna själva fylla topprovdjurens roll mot fästingar och fästingöverförda infektioner genom att utöver lodjur och vargar skjuta av ett lämpligt antal rådjur och rävar?
- Nej, knappast. I så fall skulle de också behöva komma åt till exempel smågnagare som räven har som bytesdjur och som också har betydelse för spridningen av fästingar. Men av vad jag sett verkar jägare mer intresserade av att jaga djur med klor än att skjuta sorkar, säger Björn Olsen.
Så jobbar vi med nyheter