Felicia tvingades fly upp i djungeln
Den 16 december åkte Felicia Smith med sin familj till Phuket i Thailand. Resan var tänkt att fyllas med sol, bad och snorkling. De första dagarna gick som planerat, men den 26 december förändrades semestern.
— Vi övertalades att gå på marknad just den dagen, annars hade vi nog snorklat eller legat på stranden, berättar Felicia.
Familjen satt på en hamnrestaurang på ön Koh Lanta när folk plötsligt började skrika spring. Alla skyndade åt samma håll, mot bergen.
— Vi hade sett att vattnet steg snabbt, kanske en meter per minut, men visste inte vad som hände. Det var bara att springa som alla andra, säger Felicia.
På vägen hoppade de på ett flak som körde mot bergen och djungeln. I djungeln blev de sittande i sju timmar med andra skrämda turister och upprivna thailändare. Stämningen var spänd eftersom ingen visste om det skulle komma en ny våg.
— Hela tiden fick vi nya varningar och var tvungna att förflyttade oss högre och högre upp i bergen, berättar hon.
Djungeln var egentligen inte en säker plats. Många otäcka och farliga djur gjorde att de flesta satt stilla och bara tittade rakt fram.
— Någon slog ihjäl en orm bredvid oss, säger Felicia. Man kände sig inte särskilt trygg.
De kommande fyra dagarna bodde familjen, med cirka 50 andra, hos en man i bergen. Allt ordnade hotellägaren.
— Thailändarna var otroligt vänliga. De frågade hur vi mådde och gav oss frukt, berättar Felicia.
När allt lugnat sig hämtade de sina saker i den bungalow de bott i. Många hotell var helt förstörda, men deras bungalow hade klarat sig.
— De sista dagarna bodde vi i Krabi, men det var inte lika kul. Alla turister hade ju åkt hem och stranden var full av trasiga möbler och andra saker.
Nyhetssändningarna i Thailand visade många saknade svenskar. Till och med Svenska kyrkan sände program därifrån. Felicia såg inga omkomna människor i Thailand, bara skadade. Här hemma visas endast det värsta från katastrofen, tycker Felicia.
— Nu när vi kommit hem verkar allt värre. Men man kanske inte inser hur situationen är när man är mitt uppe i den, säger Felicia.
Många oroliga kompisar och släktingar hör av sig hela tiden. Det gör att man pratar om katastrofen nästan jämt, vilket kan bli jobbigt, säger Felicia.
— Vi pratade så mycket med andra svenskar i Thailand så jag känner att jag har bearbetat katastrofen mycket. Jag mår bra, efter omständigheterna, säger Felicia.
Redan nu planerar hennes familj att åka tillbaka.
— Om två år hoppas jag att vi kan åka dit. Jag hann ju aldrig dyka före jordbävningen.
Så jobbar vi med nyheter