Avtalet har kommit till efter veckor av krismöten på klädjättarna. Man kan krasst konstatera att katastrofen för tre veckor sedan, när en fabrik i huvudstaden Dhaka kollapsade och 1 100 människor miste livet, gjorde vad årtionden av barnarbete och usla arbetsförhållanden inte lyckats göra. Den solkade ned företagens varumärken. Försäljningen på över 100 miljarder kronor om året var hotad och då agerade man. Omvändelse under galgen brukar sådant kallas.
Svenska H&M:s ledning protesterar säkert mot den beskrivningen. Dels köpte man faktiskt inte kläder från fabriken som kollapsade, dels är företagets årsredovisningar fyllda med berättelser om hur man ”tagit sitt ansvar” i fattiga länder. Bilder på glada utbildade arbetare varvas med påpekanden om de allvarliga samtal företaget haft med myndigheter om arbetsmiljön och övriga villkor för de anställda.
Företaget H&M:s betydelse för hela Bangladeshs ekonomi kan inte underskattas. Man har en faktisk möjlighet att påverka och att ställa krav. Men resultatet har hittills varit nedslående – fortsatt ekonomisk limbo för miljontals kvinnor med 16 timmars arbetsdag, många av dem med ett stort försörjningsansvar.
Den så kallade konsumentmedvetenheten som det ofta hänvisas till är en skör tingest som silar mygg och sväljer kameler. Vi köper rättvisemärkt här och kyckling som inte sett dagens ljus där. Vi tenderar att uppmärksamma ett missförhållande i taget (monstertjurar ett år, bananer ett annat) och klädföretagen jobbar nu stenhårt på att 2013 inte ska bli deras år i strålkastarljuset.
Hur ska man agera som klädköpare? Investera i en italiensk kostym? Jo, det går nog för sig. Men undvik då att läsa Roberto Savianos klassiska bok Gomorra (2006), om hur maffian kontrollerar klädindustrin med hjälp av kinesiska gästarbetare.
Det finns med andra ord all anledning att fortsätta tala om det vi har på oss och hur det tillverkas.