Flykt från verkligheten
Men så kom femdagarskriget i Georgien i augusti, som på det mest skamlöst osannolika och diametrala sätt avvek från den rådande osannolikhetsdoktrinen. Följaktligen har ett paradigmskifte allt eftersom under hösten banat sig väg.
Nu kan frågan om huruvida Sverige ska ha ett nationellt försvar, och om inte rent av försvarets tyngdpunkt borde ligga här, ställas utan att frågeställaren per automatik anklagas för att vara rysshatare alternativt reaktionär kalla krigs-nostalgiker. (Så länge det nu varar.)
Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, torde ha fångat en djupt liggande folkstämning när han i Rikskonferensens hittills elegantaste och roligaste, anförande gick till rätta med vad som förefaller vara en särskild svensk (o)vana att förfalla till önsketänkande och bristande realism.
Förra gången han var på Folk och Försvar var 1980, en dryg månad efter att framlidna Sovjetunionen invaderat Afghanistan. Även då var den gängse analysen att avspänning rådde i världen, och att en sovjetisk invasion var så osannolik att den rent känslomässigt nog egentligen, trots allt, inte hänt. Ungefär som nu alltså.
Frågan är varför historiska erfarenheter (när de är obehagliga) blir så lätta att hoppa jämfota över - när det är politiskt bekvämt (och det är det alltid).
Ett svar är förstås att Sverige under så lång tid varit en säkerhetspolitisk fripassagerare att vi, mer eller mindre omedvetet, fått för oss att det som gäller för andra trots allt inte riktigt gäller för oss. Under det kalla kriget fanns vi under Natos kärnvapenparaply. Och i dag är de tidigare kommunistländerna och unionsrepublikerna på andra sidan Östersjön medlemmar av EU och Nato.
Men nu visar ett revanschistiskt Ryssland tänderna - mot Georgien, Ukraina, i en snar framtid kanske mot de baltiska staterna. Hur mycket mer behövs innan vi tar verkligheten på det allvar den förtjänar?
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!