FN-veteran besökte Kongo

Snön vräker ner över Odensalas vidder och de slingriga vägarna är fulla av is. Nästan längst bort, efter nittiograderskurvan, bor Yngve Brink tillsammans med sin fru i huset de köpte för 50 år sedan.
Då var det en liten sommarstuga, inköpt för pengarna som Yngve tjänat under sin tjänstgöring i Kongo-Kinshasa. Nu är det utbyggt i flera omgångar och hundarna som Yngve Brink behövt i sitt arbete har en egen rastgård.

I december förra året åkte Yngve Brink tillbaka till krigets Kongo för att bearbeta minnena och för att med egna ögon se platsen, stå där, tänka. Tio före detta FN-soldater, alla medlemmar i föreningen Kongoveteranerna deltog i resan.
– Minnena, tankarna, det jag helst velat glömma här hemma, kom tillbaka när jag reste dit. Mycket revs upp från tiden på 60-talet, all mänsklig tragedi. Jag tänkte mest på barnen, säger Yngve Brink där han sitter hemma vid köksbordet i det ombonade köket.
– Jag var inte rädd så att jag visade det, men innerst inne var det hela tiden en spänning som handlade om att jag inte visste vad som skulle komma att hända. Jag tänkte på mitt hem, min fru, familjen.

Lubumbashi hette på 60-talet Elisabethville, eller förkortat Eville. Där bodde resenärerna i fyra dygn.
– Så mycket var förstört. Rebellerna har jämnat stora fina hus vid marken, förstört landningsbanor så de ser ut som plöjda åkrar, det finns inga gator längre. Då var det 800 000 som bodde där nu är det tre miljoner. Jag så hur de hämtade vatten ur skitiga diken och människorna var väldigt reserverade mot oss, säger Yngve Brink.

Att återvända var också förenat med risker, menar Yngve Brink. Plötsligt, när de satt i bussen från ett resmål till ett annat i landet körde ett militärfordon upp jämsides med bussen.
– De ville arrestera oss alla för spionage. Vi hade kameror och de beslagtog flera av dem, själv stoppade jag ner min kamera i skoskaftet. De höll oss kvar i en och en halv timme, tills Stig von Bayer, pensionerad major som även han deltog i FN-styrkorna under Kongokrisen och var med på återresan, kunde prata oss ur situationen, säger Yngve Brink.
Han tjänstgjorde som hundförare. Det innebar att han gick först för att undanröja problem för de andra soldaterna.
– Mycket beror på hundföraren. Mitt arbete var att avläsa hunden om han till exempel upptäckte soldater som låg gömda i buskarna framför oss.

Han kom att åka ut på FN-uppdrag två gånger till. Till Mellanöstern och Gaza och till Sharm el-Sheikh.
1967 utbröt sexdagarskriget och Yngve Brink fick tillsammans med sin hund gräva in sig i en sandbank tillsammans med sin hund. I ryggsäcken hade de öl som de levde på under de sex dygnen. Därefter blev de räddade och några dagar senare kunde de landa på Bromma flygplats.
– Vi hade inte tillgång till psykologer som man har i dag. Det fick man sköta själv. Jag fick tio samtal genom en läkare sedan tyckte jag nog att jag hade pratat klart. Men jag har pratat mycket med min fru som har lyssnat, säger Yngve Brink och klappar terriern som pockar på uppmärksamhet under bordet.