Folkpartiets viktiga roll

Jan Björklund gjorde just det som förväntades av honom när han i går höll sitt första stora anförande som folkpartiledare. Han markerade tydligt socialt engagemang genom avsnitt om äldre, särskolan och dem som lever i det glömda Sverige. Samtidigt visade han tydligt att han inte accepterar att detta skulle stå i motsatsställning till förväntningar på människors förmåga eller vilja till ansvarstagande - övertygande exemplifierat med ett av många efterlängtat avsnitt om miljöansvar och klimatfrågor. Med utförliga avsnitt om internationalism, personlig integritet och EU som fredsinstrument bör han också ha fått dem som en tid undrat över partiets moraliska kompass att känna ny tillförsikt.

Även om liberalismen i dag åberopas av flera partier så är folkpartiets traditioner inte allmängods. Det avgörande för folkpartiets framtid är inte om det är ensamt eller inte om liberalismen utan om det förmår leva upp till den politiska tradition som är unik för partiet och som trots varierande röstunderlag varit central för det moderna Sveriges framväxt.

Medan moderaternas föregångare, högerpartiet, bildades för att samla "borgerligheten" till kamp mot
socialdemokratin och centerns föregångare, bondeförbundet, vände sig till en bestämd samhällsgrupp, såg folkpartiets föregångare annorlunda på sin uppgift. Partiet ville vara ett reformparti som både avvisade socialismen och den typ av borgerlig politik som mest gick ut på att bromsa stora samhällsförändringar.

Att ett sådant parti existerade var avgörande för Sveriges utveckling på åtminstone två sätt. För det första kunde grundläggande demokratiska reformer genomföras med bredare stöd än vad som annars varit möjligt. Rösträttsreformerna under 1900-talets början drevs fram av liberala ledare som Karl Staaff och Nils Edén i samarbete med socialdemokratin under Hjalmar Branting, medan högerns roll bestod i att stegvis uppge tidigare positioner. Socialförsäkringar var liberalernas alternativ till fattigvård, folkskola med hög kvalitet för alla var alternativet till skilda skolformer för olika samhällsgrupper.

För det andra fanns ett pålitligt reformvänligt alternativ för de väljare som ogillade förslag om förstatliganden och planekonomi men samtidigt var ovilliga att rösta på ett parti längre till höger. Folkpartiets stora framgångar efter andra världskriget måste delvis ses som ett resultat av partiets och många ledande liberalers hållning under krigsåren, dels som ett resultat av socialdemokratins starkt socialistiskt präglade s k efterkrigsprogram.

Motståndet mot de socialistiska ambitionerna blev därmed starkare och fick en annan karaktär än vad som blivit fallet om folkpartiet inte existerat.

I stället kom 50- och 60-talen att präglas av konkurrens mellan socialdemokraterna och folkpartiet, under Bertil Ohlins ledning, om formerna för reformpolitik inom marknadsekonomins ramar. Men det är också sant att denna konkurrens gjorde att partiet inte i tid upptäckte att en övertung politisk sektor i sig kunde bli ett hot mot välfärden. Det var först vid mitten av 1980-talet som folkpartiet på allvar ifrågasatte de offentliga monopolen.

Folkpartiets traditionella förankring i ideella folkrörelser har också tillfört svensk politik perspektiv och internationella impulser som annars uteblivit eller fått andra förtecken. En av 60-talets stora symbolfrågor i kampen mellan folkpartiet och socialdemokraterna handlade om biståndet och u-landspolitiken - och det var socialdemokraterna som höll emot fortsatta höjningar och anlade renodlat nationalistiska synpunkter.

När Bengt Westerberg lämnade den berömda tv-soffan på valnatten 1991 för att inte buntas ihop med ny demokratis främlingsfientlighet fick han kritik från många håll, men uttryckte också en moralisk hållning som måste finnas i det politiska livet.

När folkpartiet av en del skribenter utmålas som en osäker faktor i alliansregeringen tänker många antagligen på det just nu svaga väljarstödet eller på den avgående partiledningens svaghet för spinneffekter och spektakulära utspel. Jan Björklund har förvisso tillhört denna partiledning, men känner kanske just därför också ansvar för att misstagen inte ska upprepas.

Någon helt bekväm partner till övriga borgerliga partier kommer folkpartiet kanske aldrig att bli. Men innebörden är inte att partiet skulle byta sida, utan snarare att det bland folkpartiets medlemmar ofta finns en djup övertygelse om att det borgerliga alternativet skulle stå starkare om det egna partiet hade en mer central roll. Men hur når man dit när kärnväljarna är få och samarbete tycks vara villkoret för att nå makten?

Stoltheten över det egna arvet är stor inom folkpartiet och aldrig så påtaglig som vid landsmötena. I de verkligt viktiga frågorna är den också väl motiverad. Men ett politiskt arv vinner inga val. Det som räknas är hur arvet förvaltas.