Det första förslaget i frågan lades redan 1884 av liberalen Adolf Hedin, då en ganska ensam reformröst i riksdagen. Hans förslag ledde till utredning, men det politiska intresset var länge svagt. Det är lärorikt också i dag att se hur resonemangen fördes i de tre politiska huvudlägren.
Ålderspensionen ingick tillsammans med sådant som krav på arbetarskydd och olycksfallsförsäkring i det växande problemkomplex som kallades ”arbetarfrågan” eller ”den sociala frågan”. Naturligtvis borde Socialdemokraterna ha hört till de mest engagerade. Men verkligheten var lite mer komplicerad.
Ännu vid 1900-talets början dominerade det som Herbert Tingsten kallade för ”Marx stora perspektiv” tänkandet på socialdemokratiskt håll. I detta var en meningsfull socialpolitik egentligen inte tänkbar under kapitalismen – enligt teorin skulle ju arbetarklassen ödesbundet utarmas alltmer till dess att systemet störtades och ett socialistiskt system infördes. Många befarade att reformerna mest skulle fördröja den stora samhällsomvandlingen.
Ändå var man tvungen att stödja borgerliga reformpolitiker, om inte annat så för att verklighetens arbetare var mer intresserade av riktiga förbättringar än av marxistisk teori. Hjalmar Branting drog i samband med pensionsbeslutet, en gräns mellan en ”reformatorisk” och en ”negativ” socialism, men många höll länge fast vid föreställningen om kapitalismens undergång som historiskt oundviklig.
inom högern fanns ofta sympati för en socialpolitik ”uppifrån”, riktad till särskilt behövande. Det skulle hålla samman nationen och få arbetarna att vända sig från mer radikala alternativ. Sådan var också tankegången bakom de socialpolitiska reformer som ”järnkanslern” Otto von Bismarck genomförde i Tyskland.
Men när man insåg att generella socialförsäkringar och andra reformer skulle innebära större bördor på arbetsgivarna dök nya argument upp. Varför skulle arbetsgivare tvingas att ta ansvar för andras anställda? Varför skulle man tvingas att betala i förväg för att motverka skador som kanske skulle kunna inträffa? Kvinnor och barn kunde behöva skydd, men varför skulle friska manliga arbetare också omfattas? Varför skulle man tvinga på arbetsmarknaden en lag om åttatimmarsdag om folk nu var villiga att arbeta mer?
Nu hävdade många på högerhåll i stället att socialförsäkringar innebar att både rättsstaten och den fria marknadsekonomin skulle gå under. Sådana argument var lätta att förena med påståendet att folkpension och annat skulle fördärva människors karaktär och arbetsmoral. När högerledaren Arvid Lindman, statsminister före Staaff, 1907 tillsatte den slutliga pensionsutredningen hade han alltså motståndare inom de egna leden.
1800-talets liberaler hade drivit fram en rad samhällsförändringar som vidgade människors frihet inte bara i ekonomiskt avseende. Men näringsfrihet och frihet att sluta avtal var fullt förenliga med insikten att arbete inte var en vara i ordets vanliga mening utan för många den enda möjligheten att hålla sig uppe. Att säga nej till riskabla villkor kunde vara liktydigt med svält. Pension och arbetarskydd kunde inte göras beroende av avtal med arbetsgivarna eller bli föremål för behovsprövning utan måste ses som generella rättigheter. Man skulle ha en ”folkförsäkring och icke blott en klassförsäkring”, som Karl Staaff uttryckte det.
Vid sekelskiftet 1900 var socialpolitiken därför ett i huvudsak liberalt projekt. Och många liberaler insåg redan 1913 att den pensionsreform som då införts bara var första steget.