Tingsten tvingades lämna DN 1960. Redan dagen efter hans bortgång den 26 december 1973 skrev hans efterträdare, Olof Lagercrantz att Tingstens intellektuella arv var dött, i en av de mest anmärkningsvärda texter som någonsin publicerats i DN.
Svenska atomvapen var aldrig någon bra idé. Men det viktiga med Tingsten var och förblir något annat. Han var, som Per Wirtén skriver, framför allt en kulturradikal. Det betyder i detta sammanhang att han skoningslöst sprättade upp alla typer av idéer och ideologier som ledde till att individen underordnades stora system, totalitära utopier eller dubiösa myter om hur världen är beskaffad. Som statsvetare var han en av de allra första, också internationellt, som tog itu med nazismens och fascismens grumliga idégods. Han reagerade starkt mot rasism, vare sig det gällde antisemitismen i Nazi-Tyskland eller apartheid i Sydafrika. Han var en konsekvent motståndare till kommunismen och vände sig mot den ideologiska konservatism som tenderar att underordna människor under traditioner och institutioner som inte kan försvaras med rationella argument.
Tingstens egen hemvist växlade från socialdemokratin på 30-talet till liberalism och stöd till Folkpartiet efter kriget. Skiftet betingades av synen på socialisering och planekonomi, men inte av inställningen till sociala reformer. Han fick lämna DN när han ville att Folkpartiet skulle göra upp med den socialdemokratiska regeringen om ATP i stället för att försöka använda pensionsfrågan för att få till stånd ett regeringsskifte.
Lever arvet från Tingsten i dag? Om inte så bör det återuppväckas. Bakom dagspolitikens partimotsättningar finns viktigare frågor, där frontlinjerna ser helt annorlunda ut?