Åtskilliga debattörer delar Baylans bild av MOOCs. Och de kan kanske ha rätt när det gäller vissa ämnen eller vissa typer av kurser. Men jag blir inte övertygad.
Michael Walzer hade en riktig publik. Föreläsningen sändes ut över världen, men de studenter som var på plats hade en kontakt med sin professor och med sina studiekamrater som ingen datauppkoppling kan imitera. Att följa kurser eller föreläsningar på distans, via datorn eller tv-skärmen kan ge inspiration och komplettera andra delar av utbildningen men aldrig ersätta närvaron i en riktig föreläsningssal eller alla de dagliga kontakter, oväntade möten och kritiska processer som är så viktiga i all högre utbildning.
Och det finns motbilder. På UNT-debatt i måndags skrev sex Uppsalaforskare att syftet med MOOCs är ett annat än det som Baylan antagligen föreställer sig. De är inte ”kostnadsfria” och innebär inte en ”demokratisering” av den högre utbildningen. Tvärtom har MOOCs tillkommit som en besparingsåtgärd under finanskrisen. För att på samma gång få fler studenter och mindre kostnader sänder man ut föreläsningar med hyfsat underhållningsvärde, men kontakten med professorer och medstudenter blir med nödvändighet bristfällig. Bortåt 90 procent av dem som börjar en MOOCs-kurs uppges lämna den ofullbordad. Alla MOOCs-kurser behöver inte vara dåliga, men att de skulle kunna jämföras med de riktiga kurserna, som är lika svåra att komma in på som alltid, förefaller inte sannolikt.
Jag lyssnar gärna på Michael Walzer på tv eller via en datalänk. Men vill jag verkligen följa hans kurs i politisk filosofi så ser jag inget alternativ till att försöka bli antagen vid hans institut i Princeton, New Jersey.