— Jag vet att det låter som en klyscha, men det känns verkligen som om jag fått livet tillbaka, säger Ida Berner.
Multipel skleros, ms, är en neurologisk sjukdom till följd av att kroppens eget immunförsvar slagit snett. I stället för att bekämpa bakterier, virus och andra yttre fiender angrips nervceller i hjärnan och ryggmärgen av felprogrammerade vita blodkroppar. Följden är bland annat muskelsvaghet och förlamningar.
Synen försämrades
För Ida Berner kom de första symptomen under senhösten förra året. En veckas halvsidig ansiktsförlamning följdes efter någon månad av yrsel, tilltagande trötthet, försämrad syn, balanssvårigheter och av och till muskelsvaghet i ena benet.
— Så småningom vågade jag knappt ta mig ut eftersom jag var rädd för att trilla och under julen hos mina föräldrar i Uppsala sov jag mest, berättar hon.
Men det dröjde till februari innan en ögonläkare hemma i Karlstad väckte misstanken om att multipel skleros och inte stress eller någon övergående virusinfektion, som några av hans kolleger trott, vara orsaken till Ida Berners symptom. Själv hade hon börjat misstänka att hon drabbats av en dödlig hjärntumör.
— Därför var det nästan som en lättnad när jag efter en undersökning med magnetkamera fick bekräftat att jag hade multipel skleros. Men samtidigt kände jag både sorg och oro. Det enda jag visste om ms var att Louise Hoffsten har sjukdomen och att symptomen brukar gå i vågor, säger Ida Berner.
Ett snabbt förlopp
Men till skillnad från för de allra flesta patienter med ms gick sjukdomen inte i vågor för Ida Berner. För henne hade den ett mycket snabbare och mer aggressivt förlopp. Visserligen lyckades hon efter några veckors inläggning med bland annat kortisonbehandling på Centralsjukhuset i Karlstad tjata sig till att få återvända hem, men bara för att några dagar senare märka att hon inte ens klarade att ta sig ur sängen.
Kunde inte knyta händerna
Det var utan några större förhoppningar som Ida Berner i slutet av april med ambulansbuss åkte till Uppsala för att läggas in för ytterligare undersökningar vid Akademiska sjukhuset.
Sjukdomen hade utvecklats så långt att båda benen var förlamade, känseln helt borta ända från bröstet och nedåt, händerna omöjliga att knyta och synen nästan helt förlorad.
När hon av neurologläkaren Jan Fagius fick erbjudandet att som första svensk med multipel skleros pröva en transplantation av stamceller behövde hon inte någon längre betänketid.
— Jag var i så dåligt skick att jag förstod att det krävdes något radikalt. Det kändes som att det enda alternativet till att ta chansen att vinna var att försvinna, säger Ida Berner.
Behandling med cellgifter
Stamceller är omogna celler som har förmåga att föröka sig och utvecklas vidare till mer mogna och specialiserade celler. De stamceller som användes vid transplantationen renades fram ur Ida Berners eget blod.
— Efter att ha lämnat dem fick jag under flera dagar behandling med cellgifter direkt i blodet. Det var inte roligt. Jag kräktes och mådde pyton, berättar Ida Berner.
Syftet med den tuffa behandlingen vid sjukhusets hematologavdelning var att helt slå ut hennes blodbildande organ, benmärgen, och därmed också förstöra alla felprogrammerade vita blodkroppar som attackerade hennes nervceller.
Först när det var gjort kunde — och måste — hon få tillbaka de tidigare utvunna stamcellerna. Med dem som bas skulle hennes benmärg på nytt kunna börja tillverka alla sorters blodkroppar, men förhoppningsvis utan det programmeringsfel som en del av dem tidigare haft.
— Men fastän jag fått det förklarat var jag under väntetiden färdig att ge upp livet. På kassettband talade jag in avsked till min mamma och pappa, fyra systrar och sambo. Visserligen var de hos mig på sjukhuset nästan varje dag, men då orkade jag inte säga så mycket, berättar Ida Berner.
Rörde ena stortån
Den 26 maj fick hon tillbaka de lagrade stamcellerna som en infusion i ett blodkärl i bröstet. Redan några dagar senare märkte hon de första tecknen på att något fantastiskt var på väg att hända.
— Det började med att jag kunde röra på högra stortån. Det var en enorm känsla även om jag ännu inte riktigt vågade hoppas något. Jag ville se mer förändringar för att känna mig riktigt glad, säger hon.
Förändringarna kom slag i slag och snabbare än vad både hon och läkarna vågat hoppas. Rörligheten och känseln i den högra stortån följdes av rörlighet och känsel i den vänstra stortån, sedan i resten av tårna och hela fötterna, och efter ytterligare
några dagar började hon kunna röra händerna och börja se igen.
Kunde gå utan rullator
I mitten av juni överfördes Ida Berner till Centralsjukhuset i Karlstad och i slutet av juli kunde hon flytta hem till sin egen bostad. Då kunde hon åter stå på sina tidigare förlamade ben och gå korta sträckor med stöd av rollator.
— Nästan varje dag har jag märkt förbättringar. Nu kan jag skriva och jag stickar för att träna upp finmotoriken. Visserligen använder jag mest elmopeden för att förflytta mig, men med stöd kan jag gå kortare sträckor. Och jag behöver inte längre hjälp av hemtjänsten för att klara mig hemma, säger hon.
Ida Berner vet att det ännu inte finns någon garanti för att sjukdomen inte kommer tillbaka, men för varje dag som går känner hon sig alltmer optimistisk.
— I november räknar jag med att börja jobba åtminstone 25 procent som socialsekreterare igen. Men annars planerar jag numera inte så mycket längre än för några dagar. Av sjukdomen har jag lärt mig att ta dagen som den kommer. Jag känner mig lycklig varje
morgon när jag vaknar och har en hel dag framför mig, säger Ida Berner.