Det var en tisdag för nästan ett år sedan och tv-journalisten Jörgen Cavelind spelade padel. En relativt ny sport, ett slags mellanting mellan tennis och squash, som innehåller slag med kraft i. Han fick en hård boll på halsen, just i trakten under örat. Det gjorde ont men sen tänkte han inte mer på det.
Veckan efter spelade han igen och efter ett tag kunde han inte träffa bollen.
– Det var som om något var galet med kroppen. Men jag hade ingen tanke på att det skulle vara en stroke, säger han.
Tanken dök upp att han borde åka till sjukhuset. Fast när han kom hem var klockan halv tolv och symtomen borta. Att då tillbringa natten på akuten kändes omotiverat.
– Jag kände mig helt frisk då, säger han.
Vi träffas på Samariterhemmets lunchkafé. Jörgen har kört ett träningspass och ska äta lunch innan nästa. Han sitter i rullstol, men kan gå med käpp, kortare sträckor. Han är halvsidesförlamad i vänster sida efter stroken. Talet är inte förändrat, inte heller är han påverkad mentalt eller drabbad av hjärntrötthet som är vanligt bland dem som får en stroke. Hur stroken kändes minns han inte.
– Jag vaknade nästa morgon och låg på golvet. Det var min hustru som väckte mig. Jag tänkte att det nog berodde på att jag var överarbetad, säger Jörgen Cavelind.
Det var också Jörgens hustru som ringde efter ambulans. Hon såg typiska symtom efter en stroke (se faktaruta intill). På Akademiska sjukhuset opererades han direkt. Genom en kateter via en blodåder i ljumsken gavs propplösande läkemedel direkt i proppen, så kallad lokal trombolys.
– På sjukhuset fick jag frågan om jag fått en smäll på halsen. Och då sa jag nej. Men så kom jag ihåg padelbollen. Den smällen i kombination med att jag har krokiga kärl som går som i en loop på halsen gjorde att jag hade fått ett inre sår. Normalt sett har man raka blodkärl där. När sårskorpan lossnade, rörde den sig och fastnade i höger hjärnhalva, säger han.
Jörgen har funderat mycket över omständigheterna som verkar ha orsakat stroken. Det har varit jobbigt. Strax innan hade han gjort en hälsoundersökning och fått veta att han var i god form.
– Det var maximal otur att jag har en missbildning och fick en padelboll som träffar exakt där. Det kändes som om jag dragit en nitlott i livets tombola, säger han.
Efter operationen kom han till strokeavdelningen och då var han avsevärt mer förlamad än nu. Han kunde inte sitta utan stöd och skulle han förflytta sig fick personalen lyfta honom med en lift. Han kunde inte svälja, vilket är vanligt i början efter stroke. Sen blev det rehabiliteringsavdelningen ett par, tre månader.
– I början hade jag extrem dödsångest. Jag trodde jag skulle dö. Sen förstod jag successivt vad som hade hänt - och att jag kunde ha dött. Då kände jag tacksamhet att kunna prata utan störningar, bara en sån sak som att kunna prata med mina barn blev livsviktigt. Andra på avdelningen kunde inte det, säger han.
Först trodde Jörgen att han skulle vara återställd sommaren 2018. Verkligheten kom ikapp och han blev deprimerad.
– Jag var naiv. Nu tror jag inte att jag kommer att bli som vanligt någonsin. Det är tveksamt om jag kommer kunna cykla och åka skidor. Så tänker jag nu. Det är bättre att bli glatt överraskad än besviken, säger han, som har testat att spela golf med en arm.
Kampviljan är stark och livslusten har han fått tillbaka. Rörelseförmågan har förbättrats men det tar tid. Den rehabilitering som han erbjuds från landstinget är två pass i veckan.
– Det är helt orimligt att man inte erbjuds mer rehab när det finns chans att snabbare komma tillbaka till arbetslivet. Det är ju en win-win-situation för både samhället och individen. Sen är det en fråga om jämställdhet, alla varken kan eller har möjlighet att träna på eget initiativ, säger han.
Jörgen som är van att träna har anlitat en sjukgymnast privat, vilket innebär träning varje dag. Han har också kontakt med en kbt-psykolog.
– Ingen kan säga hur pass återställd jag kommer att bli. Men jag vill verkligen göra allt jag kan för att bli frisk.
Har stroken förändrat dig som person?
– Inte dramatiskt. Men den har betytt mycket positivt för min relation med barnen som är åtta och nio år. Jag fixar frukost och är hemma när de kommer från skolan. Vi läser läxor tillsammans. Förut jobbade jag väldigt mycket, men nu har vi lärt känna varandra på ett nytt och djupare sätt. De har sagt att jag är världens bästa pappa och det känns helt fantastiskt.
Lunchen är slut och nästa träningspass väntar. Hos sjukgymnasten Nikolaj Bulezan blir det hårdkörning av vänster ben och arm som är förlamade.