Nej, det blev inget tredje gången gillt för de många förståsigpåare som tippat Nobelpristagare i år. I likhet med medicin- och fysikpriset går inte heller kemipriset till några heta – eller ens småvarma – namn i förhandsspekulationerna. Det är tydligt att belkommittéernas säkerhetssystem för att undvika läckor fungerar.
Det är svårt att ha några invändningar mot årets val av kemipristagare. De har kartlagt mekanismer som är förutsättningar för livet självt. Om det inte gick att reparera skador i vår egen och alla andra organismers dna-spiral skulle det inte finnas något liv här på jorden.
De flesta av dagens cancerbehandlingar går ut på att skada cancercellernas dna så mycket att de inte längre kan reparera sig själva. Tyvärr slår de oftast ut reparationsmekanismerna även i massor av normala celler. I förlängningen bidrar Tomas Lindahls, Paul Modrichs och Aziz Sancars upptäckter förhoppningsvis till utvecklingen av nya, mer exakt verkande behandlingar – som hindrar enbart cancerceller, inte normala celler, att reparera sitt dna.
Våra cellers mekanismer för att reparera skador på dna-spiralen är fantastiska, men inte perfekta. Det är inte smart att testa gränserna för cellernas reparationsförmåga genom att utsätta dem för höga doser av dna-skadande UV-ljus eller tobaksrök.
Många tycker förstås det är kul att en svensk, för första gången på 15 år, blir Nobelpristagare. Samtidigt finns ändå skäl att notera att Tomas Lindahl inte prisas för upptäckter gjorda i Sverige. Forskningen känner i allt högre grad inga nationsgränser.