Redan ett år efter apartheidregimens fall 1994 tog Sydafrikas president Nelson Mandela idrotten till hjälp i kampen för att skapa försoning i det splittrade sydafrikanska samhället. Sydafrikas rugbylag hade vunnit VM på hemmaplan och Nelson Mandela gratulerade personligen lagets kapten iförd dess rugbytröja och överlämnade vinnarpokalen. Vid den tiden var rugby en utpräglad vit sport i Sydafrika och en symbol för den gamla apartheidstaten.
- Nelson Mandela såg en möjlighet att sträcka ut handen till den vita befolkningen. Det var en strategi av honom för att markera en anda av försoning, och Sydafrika som regnbågsnation där olika folkgrupper lever sida vid sida. Det viktiga med stödet till rugbylaget var också att den svarta befolkningen hejade fram det. Det hade inte hänt tidigare, säger Kristine Höglund, docent i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet.
Hon studerar konflikterna i det sydafrikanska samhället efter apartheid och har speciellt undersökt idrottens roll både i det gamla och nya Sydafrika. Hon tror att den starka tron på idrottens läkande kraft kommer från att den länge var oerhört polariserad. Innan apartheids fall var sporten djupt segregerad och signalerade makt och rangordning bland landet olika folkgrupper. Rugby var förbehållet vita. Kricket spelades av vita och färgade. Fotboll var de svartas spel. För de svarta var dock inte sporten bara sport. De använde Sydafrikas fotbollsarenor som en del i frihetskampen.
- Fångarna på Robben Island – där Nelson Mandela satt fängslad – krävde att de skulle få spela fotboll som rekreation för att bevara en gnutta av mänsklighet. Det här har man byggt vidare på i det moderna Sydafrika. Man ser sport som en viktig del för att göra något positivt och lösa alla möjliga samhällsproblem, säger Kristine Höglund.
Konkret innebär det att staten och olika frivilligorganisationer satsar resurser på att starta fotbollslag i slumområden för att få ungdomar att välja bort kriminalitet. Sport kan också användas för att stävja motsättningar mellan olika folkgrupper, bostadsområden eller som ett medel att anpassa före detta soldater till ett civilt liv. Enligt Kristine Höglund finns dock en stark övertro på vad sporten förmår.
- Men man vet inte riktigt vilka effekt det har. Jag tror att sport kan fungera som ett viktigt komplement. Men har inte människor arbete och mat på bordet så hjälper det inte med ett nytt fotbollslag. Om man ska ta det seriöst så måste man jobba både med sporten för att stärka individens självkänsla och med att skapa ett bättre samhälle. Men det måste man undersöka genom mer forskning, säger hon.
Samtidigt som idrotten gör att människor från olika områden och folkgrupper möts kan den också skapa konflikter. Den som hejar på sitt eget lag är också emot andra. Det kan skapa nya barriärer.
- Så sport är inte bara positivt, säger Kristine Höglund.
Fotbolls-VM tror hon dock är positivt för Sydafrika, även om många kritiker anser att miljarderna till stora arenor hade givit bättre utdelning i den svarta slummen.
- VM stärker hela kontinenten och visar att Afrika inte bara är krig och elände. I Sydafrika skapar det tro och hopp och bidrar till glädje och landet kan visa att det klarar av att arrangera en så stor turnering. Det ger en möjlighet att skapa en ny symbol för nationell samhörighet. I Sydafrika pratar man fortfarande om rugbysegern 1995, säger Kristine Höglund.