Thein Sein har, precis som ledargarnityret i övrigt, militär bakgrund men har ändå förmått bryta med den ”militärsocialism” som rått sedan general Ne Wins statskupp 1962 och som inneburit brutalt förtryck och isolering av landet. Och brytningen måste vara dramatisk för att övertyga omvärlden och inte minst tänkbara investerare.
Symbolen för motståndet mot militärstyret, Aung San Suu Kyi, dotter till landets frihetsledare Aung San, frigavs ur husarresten, hennes parti fick ställa upp i fyllnadsval och vann 43 av de 44 platser som stod på spel. Fria medier växer fram, folk kan diskutera politik öppet och det nya parlamentet har visat sig kunna agera självständigt, vilket gjort talmannen Shwe Mann (också en gammal militär) till en viktig maktspelare.
I våras tillsattes en kommission för översyn av författningen. Dess syfte är egentligen att föreslå någon form av proportionella val eftersom generalernas parti riskerar att bli helt utan representation i nästa val med det system med majoritetsval i enmansvalkretsar som ärvts från britterna. Men kommissionen kan kanske också ta bort de regler som i dag hindrar Suu Kyi från att ställa upp i presidentvalet 2015.
Men samtidigt kommer ständigt nya rapporter om fasaväckande övergrepp mot den muslimska minoriteten i väst, rohingya, en grupp som inte ens accepteras som burmesiska medborgare. Mycket tyder på att den gamla regimens värsta element utnyttjar de etniska spänningarna för att förhindra en fortsatt demokratisering – men regimen vågar inte gripa in och Suu Kyi undviker frågan.
Man vill inte riskera de övriga framstegen genom att säga ifrån. Men den attityden är i sig ännu mer riskabel. Många analytiker menar att Burmas etniska konflikter – landet har en rad stora minoritetsfolk med anspråk på autonomi – är det största hindret för fortsatta framsteg. Man behöver inte se eller besöka Vita huset för att förstå att etnisk diskriminering inte är förenligt med demokrati.