Fortfarande aktuellt Nobelpris
1910-1919
Det dröjde till 1911 innan en Uppsalaforskare för första gången prisades med som på bara några år hade utvecklats till världens mest prestigefulla pris. Då fick Allvar Gullstrand, professor i ögonsjukdomar vid Uppsala universitet, Nobelpriset i medicin eller fysiologi för hans kartläggningar av ögats brytningskraft.
Det var Gullstrand som konstruerade det fortfarande över hela världen använda måttet på ögats brytningskraft, dioptri, och hans modell för ögat används fortfarande i läroböcker i optik. Gullstrand konstruerade också flera instrument för ögonundersökningar, bland annat den så kallade spaltlampan.
– Utan de instrument han utvecklade skulle det vara svårt att bedriva modern ögonsjukvård. Spaltlampan till exempel används på alla ögonmottagningar och många vårdcentraler, säger ögonläkaren Albert Alm, professor emeritus i oftalmiatrik vid Uppsala universitet.
Kuriosum: Som medlem av Nobelkommittén i fysik motsatte sig Allvar Gullstrand ihärdigt att Albert Einstein skulle tilldelas fysikpriset.
Molekylärbiologin börjar snurra
1920-1929
Det är få förunnat att få en internationell måttenhet uppkallad efter sig, men Uppsalaprofessorn och kemisten The(odor) Svedberg har fått det. Enheten Svedberg, S, är ett mått på hur snabbt en makromolekyl eller partikel sjunker till botten när det snurrar runt i en ultracentrifug.
I början av 1920-talet uppfann The Svedberg ultracentrifugen, som i brist på anslag tillverkats genom att bygga om en mjölkseparator. Med den blev det möjligt att skilja så kallade kolloida partiklar i en lösning, till exempel proteiner, från varandra och fastställa deras massa. The Svedberg kunde med ultracentrifugens hjälp bland annat visa att proteiner är makromolekyler. Den upptäckten anges ofta som själva startpunkten för den moderna molekylärbiologin.
1926 tilldelades The Svedberg Nobelpriset i kemi för sina arbeten kring lösningar av molekyler med mycket olika storlek.
Som om det inte var nog för att för alltid skriva in honom i vetenskapshistorien finns The Svedberglaboratoriet, The Svedbergpriets och The Svedbergsalar vid både Stockholms och Uppsala universitet.
Tiselius metod används än
1930-1939
The Svedberg fick många lärjungar i Uppsala. Den mest berömde av dem är biokemisten Arne Tiselius, som under åren efter sin disputation 1930 utvecklade och förfinade separationsmetoden elektrofores. Den metoden skiljer olika biomolekyler från varandra utifrån deras olika elektriska laddning.
Med sin elektroforesmetod påvisade Arne Tiselius bland annat att människans blodserum innehåller proteinet albumin, som ser till att blodet hålls kvar i blodkärlen, och de tre olika typerna av antikroppar alfa-, beta- och gammaglobulin.
För sin metod och upptäckten av dessa proyteiner tilldelades Arne Tiselius Nobelpriset i kemi 1948.
Tiselius metod och vidareutvecklingar av den har bidragit och fortsätter att bidra till den moderna molekylärbiologiska forskningens landvinningar. Den har flera tillämpningar, bland annat för att kontrollera köttets ursprung vid livsmedelskontroll, och vid dna-analyser.
Kuriosum: Det finns en krater på månen som är uppkallad efter Arne Tiselius.
Misslyckande blev grund för storindustri
1940-1949
Misslyckaden är inte alltid av ondo. 1942 misslyckades Uppsalakemisten Björn Ingelman med att få fram antikroppar från kaniner till ett test för att upptäcka ”föroreningen” dextran i sockerbetor. Det gav honom och medicinaren Anders Grönwall idén att ”föroreningen” kanske i stället kunde få ett nyttigt användningsområde som ersättning för blodplasma.
Efter inledande försök på 12 patienter fick de unga forskarna kontakt med ett litet Stockholmsföretag.1947 lanserades dextran och med den som bas flyttade Pharmacia till Uppsala och blev stadens största industri.
Mer än 100 miljoner patienter har behandlats med dextran, men under senare år har medlet till stor del ersatts av så kallade HES-lösningar.
– En sorglig historia, inte minst därför att den aggressiva marknadsföringen av HES till stor del byggde på referenser till en tysk professor som diktat upp sina resultat i ett av historiens största forskningsfusk, säger Lars Wiklund, professor emeritus i anestesi och intensivård vid Uppsala universitet.
Knäckte allergigåtan
1960-1969
25 november 1967 blev tre unga Uppsalaforskare historiska. I en artikel i medicintidskriften The Lancet berättade Leif Wide, Hans Bennich och S Gunnar O Johansson om att de med en ny känslig spårmetod hade påvisat särskilda antikroppar, immunglobuliner, i blodprover från patienter med astma och hösnuva.
I rapporten förutspådde de att ”den beskrivna metoden kan få stor betydelse för den kliniska diagnosen av överkänslighet mot olika allergiframkallande ämnen”.
De fick rätt. Upptäckten att det finns en speciell sorts allergiantikroppar och att det går att mäta dem lade grunden för en Uppsalabaserad miljardindustri, i dag ägd av Thermo Fischer Scientific. Den typ av test de använde, RAST, för att spåra den tidigare okända allergiantikroppen IgE är fortfarande världens mest använda laboratoriebaserade metod för att ställa diagnos av allergier. Den visar både om halterna av EgE är onormalt höga och vilket ämnet är som de riktar sig mot och som framkallar patientens allergiska besvär.