Charta 77-stiftelsen drevs i många år från Sverige, av den landsflyktige fysikern Frantisek Janouch. Från en lägenhet i Gottsunda spred Jiri Pallas tjeckisk och slovakisk musik, poesi och dramatik på LP-skivor över Europa. Nobelpriset till Jaroslav Seifert 1984 hade också en politisk innebörd. Kanske valde man Seifert framför Milan Kundera för att effekten skulle bli större av att belöna en författare som inte levde i exil ? därtill det tjeckoslovakiska författarförbundets siste fritt valde ordförande.
Pragvåren 1968 var en av milstolparna på vägen mot kommunismens fall i Europa. Men dess egentliga betydelse låg på ett annat plan än i den dröm om en ?socialism med mänskligt ansikte? som vägledde Alexander Dubcek och den nya kommunistiska partiledning som sovjetmakten släppt fram sedan den dogmatiske Antonin Novotny gjort sig omöjlig.
Dubceks frihetliga instinkter är värda all respekt. Men det fanns ett fel i den politiska analysen. Man kan i ett kommuniststyrt land inte skilja fri debatt om kulturella och sociala frågor från fri debatt om politik och ekonomi. Tillåter man fria kulturella sammanslutningar så blir dessa snart moraliska alternativ till kommunistpartiet. Och därmed hotas ?partiets ledande roll?, det socialistiska systemet och Sovjetunionens stormaktintressen.
Följden blev den sovjetiska inmarschen. Och slutsatsen, som snart drogs av polska oppositionella, var att det var meningslöst att hoppas på reformer uppifrån. Samhällets självorganisering utanför statens och partiets kontroll och utan någon ambition att ta över själva statsmakten blev den nya strategin, som 1980 ledde till bildande av den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Också Solidaritet slogs ned, i Luciakuppen 1981. Men den motkraft mot den totalitära staten som hade skapats var för stark. Våren 1989 gav regimen upp, med sovjetiskt godkännande. På hösten föll ridån för kommunismen också i Tjeckoslovakien.