Vänta nu. Det är väl Norge, det här? Säljtjejen med mobiltelefonerna vill på klingande norrländska kränga en ny modell. Inne i en galleria diskuterar två smålänningar i keps om de hinner med trikken, spårvagnen, eller ska promenera hem. På restaurangen är servitrisen stockholmare och vakten på Nasjonalmuseet kommer från Lund. Att över 50 000 svenskar bor och jobbar i Oslo är svårt att missa.
En av dem är 22-årige Anders Ekman som står bakom den mörka disken i en av butikerna i city. Hans skäggstubb och slitna jeans smälter in i klädkedjans rockiga attityd och han hjälper glatt kunderna rätt bland skjorthögarna. Anders växte upp i Sala, tog sig till Uppsala för studier på grafiskt utbildningscenter och landade i Oslo efter en tid på resande fot utomlands. Nu har han bott här i ett år.
– Flera av mina kompisar bodde redan i Oslo. Och jag älskar både stan och mitt jobb, säger han enkelt medan han på en ledig stund visar vägen till sitt favoritcafé på en tvärgata till Karl Johan.
Så här en tidig lördagsförmiddag är det gott om plats bland de sammetsklädda fåtöljerna och Anders pratar gärna på. En kopp hett kaffe senare har han gett en entusiastisk bild av staden som en bra plats för unga svenskar att leva på. Jämfört med i Sverige är det rätt enkelt att få ett jobb, tycker han. Svenskarna är kända för att inte lata sig och för att bo som packade sillar.
– Jag fick höra om en liten tvåa där det bodde fjorton personer, säger Anders och skakar på huvudet.
Själv delar han lägenhet med två andra svenska killar, det fungerar bra. Annars har Anders försökt leta sig ut ur ”svenskklustren”. Han skriver mycket och vill gärna skapa språköverskridande norsk-svensk poesi och stand up. Norrmän och svenskar har samma humor, tycker Anders. En norsk kompis har fått honom att börja heja på ett särskilt fotbollslag, Vålerenga.
– Nästa helg är det match igen. Och min kompis är stolt över att ha integrerat en svensk!
Att svenskarna kallas för ”partysvensker” av norrmännen för sitt vilda festande skrattar han mest åt. Själv är han rätt så lugn, tycker han.
– Fast haha, jag blir gärna kallad partysvensk, säger Anders och flinar.
Söndagsmorgon i Oslo och Anders kan sova ut. På veckans sista dag har nästan allt stängt. Förvånade nyanlända svenskar står och rycker i dörren på Ica, men får bli utan mjölk. Ute på Gardermoen, flygplatsen, är det däremot full fart. 23-åriga Anna Nordlander från Uppsala kryssar mellan förvirrade resenärer och stressad personal. Kjolen är mörk, håret lockat och alldeles strax börjar hon sitt arbetspass i ankomsthallens taxfreebutik. Det är bara sex dagar sedan hon och pojkvännen packade fyra kylbagar med mat och bytte Uppsalalägenheten på Vaksalagatan mot rummet i ett svenskkollektiv. Båda har redan fått jobb och lönerna är ”galet mycket” bättre än i Sverige.
– Det är en hel del studenter som tar ett sabbatsår innan de är klara, jobbar ihop lite pengar för att hinna se världen resa innan allvaret börjar. Och vi hade hört att man tjänar pengar i Oslo, säger Anna Nordlander.
Ett halvår ungefär planerar de stanna, med många resor över gränsen till Sverige för att fylla skafferiet. 40 kronor för den norska frukostyoghurten lockar inte. Till skillnad från Anders och hans kompisar inne i Oslo räknar de med att leva riktigt spartanskt.
– Några partysvenskar är vi ju inte, haha. Vi bor i Holter, en så liten by att det inte finns något att göra. Det blir billigt, vi kollar på tv och hänger hemma.
Jobb var lätt att få. Anna blir inringd när hon behövs. Vill hon, kan hon jobba riktigt mycket. Anna gör en svepande gest över terminalhallen och gissar att en tredjedel av hennes närmaste arbetskamrater är svenskar. De flesta siktar på att spara så mycket pengar som möjligt.
– De gillar oss. Vår norske skiftledare tyckte att serviceinstinkten kommer mer naturligt för svenskar, säger Anna Nordlander och tillägger:
– Fast jag tror nog det kan vara olika, det där.
Nästa höst är det vardagen i Uppsala och juridikstudierna som gäller igen. Men först väntar äventyret i Australien, Malaysia och Tibet. Norge utanför flygplatsen får de se en annan gång.
– Nu ska vi bara jobba, äta och sova.
Tillbaka i stan har Anders Ekman andra planer. Han vill bli kvar i Oslo, precis som allt fler av hans bekanta. Snart kommer hans bror hit också för att prova livet som utlandssvensk.
– Jag blir garanterat kvar mer än bara några månader. Mitt liv finns här, jag vill etablera mig och jobba mig uppåt.