Om de alla fick som de ville skulle vi ha höga tullar och tekniska handelshinder av olika slag på nästan allting. Ekonomin skulle krympa, arbetstillfällena bli färre och välfärden bli svårare att finansiera.
Därför är det en viktig händelse när USA och EU nu på allvar diskuterar ett nytt omfattande frihandelsavtal. Avtalet och förhandlingarna var också en viktig fråga vid president Obamas besök i Sverige.
Obama är angelägen om att avtalet ska komma till stånd – dess betydelse för den amerikanska ekonomin kan knappast överskattas. Svenska politiker på båda sidor av blockgränsen brukar alla inse frihandelns betydelse för vårt eget, starkt exportberoende, land. Men det finns alltid krafter som vill bromsa och göra undantag.
Frihandel är alltid viktigt, som en övergripande princip. Handelsutbyte binder samman länder och ekonomier och är en bidragande faktor för fred och goda relationer och för öppenhet också i andra avseenden. Men i det ekonomiska läge som nu rått i flera år, både i Europa och i Amerika, är ett friare handelsutbyteockså en fråga av strategisk betydelse för att stimulera ekonomin.
Det finns många tecken på att ekonomin långsamt börjar få bättre styrfart. Det planerade avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TIPP) skulle verksamt bidra till att den positiva trenden förstärks. När problemen tycks öka i nya tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien så är förhandlingarna om TIPP en faktor som på det globala planet drar åt andra hållet.
Det vore förstås allra bäst med ett omfattande globalt frihandelsavtal. Men förhandlingarna om ett sådant har inte gjort stora framsteg. Om i stället två ekonomiska zoner som tillsammans står för en tredjedel av världshandeln – det största enskilda handelsflödet i världen - kan gå före så är det värt mycket, både för världsekonomin i stort och för de länder som berörs.
Det finns många beräkningar av de möjliga effekterna och ingen kan naturligtvis ange något exakt mått på den stimulans för ekonomierna som ett avtal skulle innebära. Men vanliga uppskattningar är att handeln skulle öka med 20 procent åt båda hållen och att så mycket som 400 000 nya jobb skulle kunna skapas inom EU-området.
Eftersom tullarna mellan EU och USA redan är låga så skulle denna effekt i första hand uppnås genom att tekniska handelshinder – olika regelverk för olika produkter, krav på godkännande av olika varor i importländerna och annat – skulle försvinna. Mycket talar för att den positiva effekten skulle bli särskilt märkbar för småföretag som har svårt att nå in på den amerikanska marknaden.
Men det är inte realistiskt att tro att alla särintressen kommer att kunna köras över. Vad som då är viktigt är, som Urban Bäckström skriver, att blockeringar på de känsligaste områdena inte tillåts bromsa framsteg på andra områden.
I stället för att vänta med att låta avtalet träda i kraft till dess att alla delar är färdigförhandlade – vilket kan dröja lång tid – är det bättre att låta de färdigförhandlade delarna träda i kraft provisoriskt i väntan på att också de andra ska bli klara.
Tidsplanen för de förhandlingar som nu inletts, efter flera års förberedelser, är optimistisk. Avsikten är att ett omfattande avtal ska vara klart i slutet av 2014. Men så bra går det inte utan beslutsamt politiskt tryck.
Obama kommer att pressas för att vattna ur avtalet. Samma press kommer att finnas inom EU. De frihandelsvänliga krafterna på båda sidor av Atlanten behöver varandra. Sverige har betytt mycket för att förhandlingarna skulle komma i gång. Nu har vi ett stort ansvar för att driva processen framåt.