Hägglunds retorik kan kritiseras på flera plan, men ytterst handlar det om vilka utgångspunkter man anser att politiska resonemang och förslag bör ha.
Till skillnad från andra politiska idériktningar utgår liberalismen från den enskilda människans rätt och värdighet. Det betyder inte att kollektiv av olika slag, som klass eller nationalitet, saknar betydelse, men de kan aldrig tillmätas något egenvärde som går utöver de enskilda människornas.
Men varför inte i stället utgå från familjen, som ju inte är ett abstrakt kollektiv utan en gemenskap av helt annat slag? Det borde inte vara svårt att förstå. Alla har inte familj – men skulle kanske vilja ha det. Andra kan vantrivas eller plågas i den familj de råkar tillhöra. Människovärdet måste gå först, oavsett hur livssituationen ser ut. Därför måste individen vara startpunkten.
Alla människor är individer, men” ingen människa är en ö”. Att värna individen betyder inte att man förespråkar egoism.
För nästan alla är en nära gemenskap med andra själva meningen med livet – de allra flesta av oss har en djup övertygelse om att det är just därigenom som vår personlighets olika sidor kan utvecklas bäst. Men detta står inte i motsatsställning till individualismen. Det innebär bara att vi alla kan välja vilka gemenskaper vi vill tillhöra.
Det är ingen slump att så många av litteraturens klassiska verk handlar om två unga som av en oförstående omvärld, eller inskränkta familjemedlemmar, hindras från att gifta sig, alternativt upptäcker vem de verkligen vill ha. Vi applåderar när Elizabeth Bennet och Mr Darcy får varandra, därför att vi vet att det är just vad de önskar som självständiga individer.
Äktenskapet ses då som ett kontrakt, grundat på kärlek, mellan två personer – inte som en uppgörelse mellan två familjer (Darcys släkt bestämde när han var nyfödd att han skulle giftas bort med en annan). Kontrakt måste kunna sägas upp och bra kontrakt klargör både parternas rättigheter och deras skyldigheter.
Människor kan leva tillsammans i många kombinationer men äktenskapet är en sak för sig. I system med månggiften är kvinnan (det handlar aldrig om flera män) inte en individ utan en i mängden.
Det är ingen djärv hypotes att ett stabilt och kärleksfullt förhållande mellan två föräldrar – och med fler anhöriga inom räckhåll – ger goda förutsättningar för att barn ska växa till självständiga och ansvarskännande vuxna. Men samma trygghet kan självfallet ges av ensamstående föräldrar. Och det är aldrig fel med fler vuxna och andra anhöriga inom räckhåll.
Men föräldrarnas kön kan inte vara avgörande och inte heller kan en förutsättning för trygghet vara att en förälder alltid finns hemma. Kvinnor ”tvingas” inte ut från hemmen– inte mer än vad män ”tvingas” – men det är ett rimligt antagande att både kvinnor och män vill kunna kombinera föräldraansvar och yrkesliv medan barnen växer upp. Att utnyttja förskola eller barnomsorg utanför hemmet är naturligtvis något helt annat än att lämna över barnens fostran till staten.
Däremot kan det vara bra för barnens utveckling att möta andra barn och vuxna än de egna familjemedlemmarna och få del av genomtänkt pedagogik också i förskolan – och för föräldrarna att inte behöva ge upp yrkeslivet helt när de fått barn. Man kan ha många åsikter om hur föräldrarnas och barnens situation ska underlättas, men ingen tvingas att göra på det ena eller andra sättet.
Med barnbidrag, rätt till ledighet när ett barn fötts, generös föräldraledighet, rätt till ersättning för vård av sjukt barn och starkt utbyggd barnomsorg har vi i Sverige – under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar – gjort mer än i många andra länder för att stödja familjer och föräldrar. Man kan alltid göra mer eller annorlunda, men att som Hägglund kalla det som gjorts för ”familjefientligt” är inte rimligt.
Och den kristna etiken då? Den handlar i grunden om människokärlek och är naturligtvis väl förenlig med liberal individualism.