Fula grepp i fullmäktigesalen

Hur står det till med debattklimatet i Uppsalas kommunfullmäktige? När Andreas Nilsson från Katedralskolan besökte fullmäktigesammanträdet i december blev han så besviken att han skrev ett brev till ledamöterna om hur besöket fått honom att förlora förtroende för politiken. Han är garanterat inte den ende som lämnat fullmäktige med liknande känslor.
Om han bara hade tyckt att debatten varit tråkig hade det varit en sak. Det är en vida spridd missuppfattning att politik måste vara roligt. Det måste det inte vara - och ska heller inte alltid vara. Debatter om detaljplaner vinner knappast på att poppas till eller göras glättigare.
Men det var en upplevd osaklighet och oseriös ton som upprörde Andreas Nilsson - och det är någonting att ta på allvar.

Problemet är inte att debatten är tuff - rappa replikväxlingar och tydliga åsiktsskillnader är positivt. Det är bra om de ofta rätt sömniga debatterna hettar till - den som någon gång varit på ett fullmäktigesammanträde vet att det kan vara lite avslaget mellan varven - men inte om det sker genom tarvliga personangrepp och grova osakligheter. Det går utmärkt att rikta skarp kritik mot sina meningsmotståndare utan angripa deras person.
Folkvalda som talar förbi varandra, som inte håller sig till ämnet skadar inte bara sin egen politiska framtid. En tafflig ton i debatten skadar i förlängningen förtroendet för hela det demokratiska systemet.
Ledamöterna i fullmäktige får ta sig i kragen. God ton i fullmäktigesalen är inte för mycket begärt. Med väljarnas förtroende följer ett stort ansvar.