– Under många år har jag har nästan inte sett min tioåriga son, jag var alltid borta.
Moderaten Ali Moulavi lämnade i vintras politiken. Under sina år i fullmäktige var han alltid på plats på, berättar han själv - i alla fall fram till den här mandatperioden. Före avhoppet hade han varit borta från nio möten. Livet vid sidan av politiken blev för lidande och till sist kastade han in handduken.
Om fullmäktigemötena finns det mycket att säga och fundera kring, menar Ali Moulavi, inte minst i ljuset av att medelåldern är hög och att det är svårt att rekrytera nya fritidspolitiker.
– Ett möte kan ta nio timmar, och många tycker att det är ganska meningslös tid. Debatterna är långa det är alltid samma saker som sägs. Och politiken ändras i princip aldrig, allt är ju redan uppgjort i nämnderna och partigrupperna. Det är tråkigt och ineffektivt helt enkelt.
Dessutom är åhörarna på plats fåtaliga, och de sändningar som görs i radio och tv lockar inga mängder av lyssnare och tittare.
– Tänk själv, vilket program väljer du på tv? Robinson eller Uppsalas kommunfullmäktige, säger Ali Moulavi.
Till sist kom frågan från honom själv: är det värt det?
– Det är för enkelt att säga att det är trist på fullmäktige och därför går jag bara inte dit. Jag är inte längre beredd at offra tiden det kräver, men jag saknar politiken.
Leo Jager (S) är en annan fullmäktigeledamot som valt att lämna sitt uppdrag. Fram till nu, när han hoppar av, har han missat 12 av 24 möten under mandatperioden.
– Det var helt enkelt mycket tråkigare i fullmäktige än jag trodde, och jag har vantrivts. I nämndarbetet är det helt andra, mycket mer genuint demokratiska samtal där allas röster hörs. Det är inte heller i fullmäktige som de viktiga besluten fattas. De är redan tagna.
Precis som Ali Moulavi ställde sig Leo Jager till sist frågan om det var värt tiden.
– Jag har tiden att lägga på ett engagemang som fullmäktigeledamot, men då tar det tid av annat. Och det är det inte värt. Men engagemanget för mitt parti och för politik har jag kvar i högsta grad, säger han.
Ytterligare en ledamot som funderar i samma banor och som också lämnat till uppdrag är Lisa Skiöld, som nu blir barnombudsman i Uppsala.
– Frustrationen kan vara stor över jättelånga debatter när utrymmet för att påverka ett beslut i princip är noll och jag kan förstå dem som säger att fullmäktige är tråkigt. Samtidigt tyckte jag att en del debatter var roliga att följa, säger hon.
Lisa Skiöld är småbarnsmamma, ett faktum som försvårat deltagandet.
– Det är slitigt med möten som börjar 16 och håller på till 23. Och så ska man till jobbet dagen efter igen och så har man små barn. Men jag vet inte hur man skulle kunna lösa det bättre. Det har faktiskt diskuterats, i en lång debatt i fullmäktige, säger hon.
Samtidigt är det för enkelt att bara säga att det är fel på fullmäktige, även om kanske insatser behövs för att vitalisera och modernisera forumet. Det är alla tre eniga om.
– Demokrati är segt. Och utan fullmäktige skulle man inte alls vara så brett påläst som politiker, säger Lisa Skiöld
– Man får inte glömma att utan fullmäktige skulle ju inte allt det dynamiska politiska arbete som läggs ned innan, göras. Men det ser ju tyvärr inte medborgarna som följer fullmäktige på tv. De ser ju bara en låst och urtråkig debatt, säger Leo Jager.