David Gharibashvily vet precis hur det är att komma till ett nytt land helt själv. I januari 1986 kom han hit från Iran, utan föräldrar. Men han befann sig ändå in en annan situation än vad dagens ensamkommande gör.
– Det var ju en helt annan tid. Jag var en av få invandrare och började umgås med svenskar och spela fotboll i ett lag direkt. Det gjorde att jag kom in i samhället på ett annat sätt än de här killarna gör i dag. De har bara varandra.
Vi träffar David Gharibashvily i Gottsunda centrum. I dag är han 44 år och bor i Sunnersta, men det var här i Gottsunda han kom att växa upp hos en släkting. Sedan i oktober förra året har han varit fotbollstränare för ett 30-tal ensamkommande killar som bor på asylboendet Kronparken i Sunnersta, ett samarbete mellan Kronparken och Sunnersta AIF.
– Det var en del bråk i början eftersom det finns motsättningar inom gruppen. Men jag var tydlig med regler och att man bara fick vara med om man följde dem. I dag funkar det oftast väldigt bra. De behöver disciplin.
De tränar två gånger i veckan, och under året som gått har han lärt känna killarna närmare. Och han har lärt sig se personerna bakom fasaderna och hur tyngda de är av allt de varit med om.
– Jag tror inte att någon av dem mår särskilt bra. Det finns så mycket som de här killarna sitter inne med, så mycket som de varit med om. Samtidigt som de är oroliga över om de får stanna här.
David Gharibashvily efterlyser ett större engagemang för att hjälpa de här ungdomarna att komma in i samhället. En av tankarna med fotbollsprojektet var att killarna efter ett tag skulle ut i andra klubbar i Uppsala, för att få spela fotboll med och lära känna svenska killar. Men ingen annan klubb i Uppsala har visat något riktigt intresse, enligt David Gharibashvily. Och det är något som han upplever är genomgående, inte bara i sportvärlden.
– Dessa killar behöver få umgås med svenskar, de behöver integreras. Men det finns inte riktigt plats för dem.
Han suckar när han kommer in på den asylpolitik som Sverige fört och på integrationspolitiken.
– Det svenska samhället har ingen koll på den här gruppen och på deras situation och behov. Det har aldrig funnits någon plan, man överlåter åt asylboenden att hitta på något. Jag tycker att det är bättre att ta in hundra pers och kunna ge dem vad de behöver än att ta in tusen och inte ha koll.
– Men samtidigt … det är ju ändå bättre att de där 900 är här än där i kriget.
Samtidigt som David Gharibashvily önskar mer stöttning från samhället sida, så återkommer han flera gånger till att det också är upp till killarna själva att lyckas. Flera av dem har berättat för David Gharibashvily att de önskar nå samma framgångar i livet som han gjort. Han säger till dem att se sig själv som en vinnare som klarar av saker. Själv bestämde han sig tidigt för att ge allt för att komma dit han ville.
– Det handlar om vilka mål man har och hur man skapar möjligheter genom att vara envis. Och du måste ta seden dit du kommer. Det här är jag på dem om.
– Men de behöver också få möta det svenska samhället. Jag önskar verkligen att fler engagerade sig och tog sig tid att välkomna de här killarna.