– När jag inte vet var Iris håller hus känns det som om jag skulle vilja krypa och leta efter henne, säger William Brodin, som är 96 år.
– Det känns konstigt. Jag klarar mig inte utan henne.
När han blev inlagd på sjukhuset för en tid sedan anade han att hon fanns i ett annat rum och försökte ta sig dit. Men sjukhussängens galler var i vägen.
– Det är inte konstigt att vi saknar varandra så otroligt mycket. Vi är nästan sammanväxta, säger 94-åriga Iris Brodin.
Nyligen firade paret sin 75-åriga bröllopsdag med smörgåstårta och champagne. Och de facetimade med sina barnbarnsbarn. Inte alla åtta förstås – några ringde. Iris fick en bukett höga, röda rosor av William. Vasen står på vardagsrumsbordet.
Vi träffas hemma i lägenheten hos Uppsalaparet. Iris sitter i soffan och William i en fåtölj intill. Det är där de brukar sitta. Ibland håller de varandra i handen.
De blir inte längre överraskade av den andra. Inget Iris gör förvånar William och vice versa. Förmågan att överraska har ersatts med en annan färdighet.
– Det jag tänker i morgon, det har Iris redan tänkt, säger William, och berättar om när de saknade skohorn och han gick och köpte ett nytt, samtidigt som Iris också köpte ett.
– Och kan du tänka dig, vi kom hem med exakt likadana. Det måste väl ändå finnas ungefär 100 olika slags skohorn att välja mellan, säger William Brodin och ger mig en förundrad blick.
Han skrattar.
– Ja, och det är inte enda gången. Sånt händer hela tiden, säger Iris.
Har ni aldrig tröttnat på varandra?
– Jo, ibland, säger Iris.
– Inte ofta, säger Wille.
År 1943 gifte de sig. Hon var 19 och han var 21 år. Och det var två år innan andra världskriget tog slut.
– Jag minns fredsdagen ganska väl. Då var alla ute på stan och firade på Drottninggatan, säger Iris Brodin, och tillägger att just Drottninggatan var platsen där Uppsalas unga alltid cirkulerade och stod i klungor och pratade.
Någon gång hade Iris råd att ta en fika på ett av stans kaféer. Men det var sällan.
– Som 15-16 åring minns jag bara att det var roligt i Uppsala, säger Iris Brodin.
Iris och William hade känt varandra några år när de gifte sig. Iris bodde hemma hos sina föräldrar på Fålhagsgatan 6 och på nummer 2 bodde William ensam i ett rum som han hyrde.
– När jag var på dans gjorde vi sällskap hem, vi bodde ju åt samma håll. Om jag hade tagit bussen till Granebergsparken, kunde jag få skjuts på hans cykelram, säger hon.
Att cykla långa sträckor var ingen match för William som hade sina föräldrar i Västerås och var van att cykla dit för att hälsa på.
– När vi blev ihop är svårt att säga. Wille hade lärt känna mina föräldrar och ibland var han hemma hos oss när jag kom hem. Och jag var god vän med hans syster, berättar Iris Brodin.
De minns inte exakt vad det var hos den andra som gjorde dem förälskade. Iris säger att det var hans blick som hon fastnade för. Wille säger att Iris var perfekt.
Paret bor i Luthagen. De har hemtjänst fem gånger om dagen och får hjälp av sin son, Janne Brodin, som handlar och lagar mat då och då. William tycker att matlådorna för äldre är smaklösa och äter dem inte så gärna.
– Jag är bortskämd av Iris matlagning! Hon var alltid en fantastisk kock, säger William Brodin.
Numera kan Iris inte laga mat längre och William kan inte cykla, men de är bägge alerta i tankarna. William hör lite dåligt och Iris ser inget på ett öga men läser varje dag.
De vill bo kvar hemma och inte på det boende för äldre där de hade kunnat få plats. Där skulle de inte få nära utan ha en 100 meter lång korridor emellan sig. Det var ingen bra idé.
Hur har ni lyckats hålla kärleken vid liv så länge?
– Mycket beror på våra olika temperament. Jag är väldigt impulsiv och hetsar upp mig. Men Wille brydde sig aldrig och då tröttnade jag. Det var ju ingen idé att vara ilsken när han inte reagerade. Det är mitt enda knep för ett långt äktenskap, säger Iris.
– Vi märkte hur starkt vi hörde ihop eftersom vi saknade varandra så mycket så fort som någon av oss var borta, säger William.
Och de har inte varit ifrån varandra mycket alls under de 75 åren. Ibland har Wille åkt och fiskat med kompisarna och Iris varit på syjunta med sina vänner.
Men de har aldrig rest någonstans utan den andra. I sin ungdom semestrade de ofta i Danmark och Norge med sina två barn. Efter pensioneringen bodde de i sin dotters lägenhet i Spanien varje höst under 15 år och när deras son med familj bodde på New Zeeland åkte de dit. Men mest av allt har de varit på Gräsö på somrarna, i huset som William byggde 1965.
Har era personligheter slipats av och börjat likna varandra alltmer?
– Nej. Jag är lika impulsiv som alltid och Wille lika lugn, säger Iris.
Att de har så pass olika personligheter tror bägge är en förklaring till att de hållit ihop så länge.
– Ja, tänk hur det hade varit om vi bägge varit lika lugna som Wille, eller ännu värre – impulsiva som jag, säger Iris, och ler.
Under de 75 åren har de inte försökt ändra på varandras personligheter, utan accepterat den andre som den är.
De har bott i Uppsala i alla år, utom Williams tre första i Skyttorp. Han började jobba som 13-åring. Hans huvudsakliga yrke har varit frisör och salongen låg på Svartbäcksgatan 23. Efter att han gått i pension tog han ibland saxen och rakkniven och åkte hem till bekanta. En gång tävlade han. Uppgiften var att raka en ballong. William tog hem segern – hans ballong klarade rakningen utan att smälla.
Varje lördag, så länge det varit möjligt, har William Brodin dukat en bricka med kaffe och smörgåsar till sin hustru. Allt för att hon skulle få ligga i sängen, äta frukost och lyssna på radioprogrammet: "Ring så spelar vi".
Iris har jobbat på ekonomiavdelningen på varuhuset Tempo, föregångaren till dagens Åhléns. När de blev föräldrar gick hon ner några timmar i arbetstid. Hon har alltid velat jobba och har gett järnet i allt hon företagit sig.
– Barnen ställde nästan aldrig till några bekymmer. De var så lättskötta, ja de skötte sig nästan själva, säger hon.
Både Iris och William är nöjda med sina liv. Men också de har fått sin beskärda del av sorg. Deras dotter, Agneta Kardell, avled strax efter sin 70-årsdag. Vid hennes inramade foto, står alltid färska blommor. Det är Iris och William noga med.
De är övertygade om att ifall det händer den ena av dem något så kommer det att gå likadant för den andra. Och det är inget konstigt för dem. Det har redan hänt.
När William bröt armen, tog det inte lång tid förrän Iris också bröt sin.
De följs alltid åt.